1.
Rikedom och liv 
rånade från människor 
den bistre busen; 
över den väg, 
som vaktades av honom, 
kunde ingen levande lända. 

2.
Allra oftast 
ensam åt han; 
aldrig bjöd han man till mat, 
förrän det kom 
en kraftlös gäst 
vandrande, av vägen trött. 

3.
Att han tarvade dryck, 
den trötte sade, 
och att mindre mätt han vore. 
Med bävande hjärta 
till den boning han litade, 
som förr varit full av ont. 

4.
Mat gav han och dryck 
åt den, som dödstrött var, 
allt med uppriktigt sinne. 
På Guds bud han aktade, 
med gott honom fägnade, 
ty eländig ansågs han vara. 

5.
Den andre stod upp 
och ont han tänkte, 
ej tog han emot med tack. 
Synden svällde. 
I sömnen han mördade 
den kloke, som förr kunnat sig akta. 

6.
Då han huggen vaknade, 
bad han himlarnas Gud, 
att hjälp han måtte honom giva, 
men på sig den andre 
fick synden taga, 
då en saklös han svikit hade. 

7.
Heliga änglar 
ur himlen kommo ned 
och förenade hans ande med sig; 
i ett rent liv 
han leva skall 
evigt med allsäktig Gud. 

8.
För rikedom och hälsa 
råder ingen man, 
om det än går honom gott. 
Mången angripes 
av vad minst han anar; 
för sin frid råder ingen ensam. 

9.
Icke tänkte 
Unnar och Sävalde, 
att lyckan dem lämna skulle. 
Nakna de blevo 
och nödställda, 
skrämdes som vargar till skogs. 

10.
Lustans makt 
varit mången till sorg, 
ofta kommer kval från kvinnor. 
Till men de bli, 
fast mäktige Gud 
dem skapade till köttets kyskhet. 

11.
Svavad och Skarthedin 
i sämja levde; 
ej den ene kunde vara utan den andre, 
förrn besinning de miste 
för samma kvinna; 
till last hon levde för dem. 

12.
Om intet de sig brydde 
för den bländvita mön, 
ej om gyckel, ej ljusa dagar; 
intet annat 
önska de kunde 
än den strålande sköna gestalt. 

13.
Dystra blevo dem 
de dunkla nätterna; 
ingen ljuvlig sömn de sovo, 
och av denna harm 
hätskhet föddes 
mellan de verkliga vänner. 

14.
Oerhörda dåd 
oftast bliva 
i vrede vedergällda. 
I holmgång de stredo 
om det hulda viv 
och fingo båda sin bane. 

15.
Övermod hysa 
skall ingen människa; 
det har jag sannerligen sett; 
ty de flesta av dem, 
som förfalla till högfärd 
bort ifrån Gud gå. 

16.
De rådde över mycket 
Radny och Vebode 
och visste sig gott blott verka. 
Nu de sitta 
och såren vända 
ömsom eldarna till. 

17.
På sig de trodde 
och tyckte sig vara 
ensamma över allt folk, 
men allsmäktig Gud 
annorlunda 
lämpade livet för dem. 

18.
De mättade sin lusta 
på många sätt 
och hade sin glädje i guld. 
Nu vedergälls dem, 
då vandra de skola 
emellan eld och is. 

19.
På dina ovänner 
må aldrig du lita, 
fast vackra ord de välja. 
Gott må du lova dem, 
ty gott är att varning 
av annans olycka taga. 

20.
Så det gick honom, 
Sorle den godsinte, 
då i Vigulvs våld han sig gav. 
Säkert han honom trodde 
men för svek blev ett offer 
av sin broders baneman. 

21.
Han gav dem lejd 
av ett gott hjärta 
och de lovade att lämna honom guld; 
försonade de sade sig, 
när tillsammans de drucko, 
men falskhet kom dock fram. 

22.
Men efteråt 
på andra dagen, 
då de hade in i Rygjardal ridit, 
med svärd de stympade 
den, som saklös var, 
och läto hans liv fara. 

23.
Hans lik de drogo 
till lönlig plats 
och bragte det ned i en brunn; 
förhemliga det ville de, 
men Herren Gud 
helig i himlen det såg. 

24.
Hans ande bjöd 
allsmäktig Gud 
gå i sin glädje in, 
men sent skola 
de sakskyldige 
från kvalen kallade bli. 

25.
Bed Herrans ords 
hägnande diser 
dig bevågna vara. 
I veckan efter 
enligt din viljas 
önskan skall allting gå. 

26.
De vredens verk, 
som du vrångt förövat, 
försona ej åter med ont! 
Med godhet skall du trösta 
den, du gråta låtit, 
det skänker själen heder. 

27.
Gud skall man åkalla 
om goda ting, 
den mäktige, som människorna skapat. 
Mycket för den man 
menligt bliver, 
som är sen att söka sin fader. 

28.
Dig bedja höves 
med brinnande iver 
om det, som tyckes dig tarvas, 
ty allting blir den utan, 
som ingenting beder; 
få tänka på den tigandes behov. 

29.
Sent jag kom, 
fast kallad tidigt, 
till domhavandens dörrar. 
Dit jag mig tänker, 
ty det lovades mig; 
välfägnad den får, som den fordrar. 

30.
Synderna vålla, 
att med sorg vi fara 
ur denna våndans värld. 
Ingen ängslas, 
som ej ont gör; 
det är gott utan vank att vara. 

31.
Ulvar lika 
tyckas alla de, 
som ombytlig hug hava. 
Så vedergälles dem, 
att de vandra skola 
till straff på glödande gator. 

32.
Vänliga råd, 
med vett förbundna, 
sju tillhopa jag låter dig lära. 
Minns dem noga, 
och missakta dem aldrig; 
nyttiga äro alla att njuta. 

33.
Därom är att säga, 
hur säll jag var 
i välbehagliga världen, 
och å andra sidan 
hur ytterst motvilligt 
de dödlige gå emot döden. 

34.
Lystnad och dårskap 
förleder människor, 
som fika efter gods och guld. 
De blanka slantar 
till sorg bliva lång; 
förmögenhet gjort mången till dåre. 

35.
Glad åt mycket 
jag människor syntes, 
ty få saker visste jag på förhand. 
Världen, där vi dväljas, 
danade Herren 
full av fröjd och lust. 

36.
Lutande jag satt 
och länge var jag nedböjd; 
mycket lysten jag var då att leva. 
Men han mätte min tid, 
som mäktig var; 
för den, som dö skall, är vägen visad. 

37.
Dödsgudinnan Hels rep 
hårt drogos åt 
och snärjde mina sidor. 
Slita dem jag ville, 
men sega de voro; 
lättsamt är att lös få gå. 

38.
Ensam jag kände, 
hur på alla håll 
smärtor i mig svällde. 
Hels möar bjödo 
mig hem varje afton, 
i det jag huttrade och hackade tänder. 

39.
Solen jag såg, 
den samma dagstjärnan, 
luta till nedgång i larmvärlden, 
men på annat håll hörde jag 
Hels grind tungt 
på sina gångjärn gnissla. 

40.
Solen jag såg sjunka 
med sken, som av blod; 
ur världen då stupade min väg. 
Mäktig hon mig syntes 
på många sätt, 
emot vad jag förr henne funnit. 

41.
Solen jag såg, 
och det syntes mig 
som om Herrens härlighet jag såge 
och för henne sista gången 
mitt huvud jag böjde, 
som jag gjorde det här uppå jorden. 

42.
Solen jag såg 
och så hon strålade, 
att min sans jag tyckte försvinna, 
men Gylvs strömmar 
stormade på annat håll, 
blandade mycket med blod. 

43.
Solen jag såg, 
och vid synen jag skälvde, 
av farhåga full och bedrövad, 
ty mitt hjärta var 
allt igenom 
söndergånget i slamsor. 

44.
Solen jag såg, 
sällan mer bedrövad; 
ur världen då stupade min väg. 
Min tunga var 
som trä räknade 
och utanpå kroppen allt kallnat. 

45.
Solen jag såg, 
sedan ej mera 
efter denna dystra dag, 
ty fjällvattnen slöto sig 
samma för mig 
och jag gick bort, kallad från kvalen. 

46.
Hoppets stjärna flög 
- och då född jag blev - 
bort ifrån mitt bröst; 
högt hon flög. 
fäste saknade, 
att till vila hon komma kunde. 

47.
Längre än alla 
var den enda natt, 
då stel jag låg på strå. 
Då i sanning man ser, 
vad som sagts av Gud, 
att människan är mullens son. 

48.
Det höre och akte 
barmhärtig Gud, 
som himmel och jord haver gjort, 
hur mol allena 
många vandra, 
fast till släktingar sig sälla de skulle. 

49.
Sina gärningars frukt 
får envar njuta; 
säll den, som glad gör gott, 
då av mitt överflöd 
mig ämnad var 
en säng i sanden bäddad. 

50.
Köttets lusta 
lockar ofta människor, 
mången för mycken den har, 
ty varmbadens vatten 
var mig ledast 
framför alla övriga ting. 

51.
På nornors stol 
jag nio dagar satt, 
därifrån lyftes jag högt på häst, 
då Hels sol 
hiskligt sken 
ur mulna himmelens moln. 

52.
Utanför och innanför 
alla sju segervärldar 
förföll det mig, att jag for. 
I höjden och djupet 
jag hitta sökte, 
var leden var lättast framkomlig. 

53.
Att säga nu är, 
vad jag såg allra först, 
när i kvalens värld jag var kommen. 
Svedda fåglar, 
framlidna själar, 
flögo så många som mygg. 

54.
Från väster jag såg 
Vans drakar flyga 
och en eldvåg efter sig lämna. 
Vingarna de skakade, 
så att vida mig tycktes 
himmel och hälleberg rämna. 

55.
Solens hjort 
från söder såg jag fara, 
honom tyglade tvenne tillsamman. 
Hans fötter stodo 
på flata marken, 
men hornen snuddade vid himlen. 

56.
Från norr såg jag rida 
Nides söner, 
jag såg dem sju tillsamman. 
Ur fulla horn 
härligt mjöd de drucko 
från Baugregins brunn. 

57.
Vinden tystnade, 
vattnen stannade, 
då hörde jag ett gräsligt gny. 
Åt sina män 
malde trolösa kvinnor 
mull, till mat ämnad. 

58.
Blodiga kvarnstenar 
dess kvinnor mörka 
med bedrövat sinne drogo. 
Deras blodiga hjärtan 
utanför bröstet hängde, 
tröttade av tunga kval. 

59.
Mången man, 
som jag mötte där, 
gick stympad på glödande gata. 
Deras anleten 
alla mig tycktes 
sudlade av brudars blod. 

60.
Många män jag såg 
ned i mullen gångna, 
som nattvard ej njuta fingo. 
Hedna stjärnor stodo 
över huvudet på dem, 
ristade med fördärvets runor. 

61.
Män jag såg 
som mycken avund 
över nästans förhållanden nära. 
Blodiga runor 
på bröstet på dem voro 
märkta för dem till men. 

62.
Män jag såg där 
många oglada, 
vilse de voro om vägen. 
Det får den till lön, 
som förföra sig låter, 
av denna världs olyckor drabbad. 

63.
Män jag såg, 
som med många svek 
efter andras egendom traktat. 
I flockar de foro 
till Fregjarns borg 
och hade bördor av bly. 

64.
Män jag såg, 
som många hade 
på liv och rikedom rånat. 
Bröstet på dessa 
bets igenom 
av ormar, som svällde av etter. 

65.
Män jag såg, 
som mycket ogärna 
helgdagar hålla ville. 
Deras händer voro 
på heta stenar 
naglade fast med nödtvång. 

66.
Män jag såg, 
som av mycken stolthet 
förhävde sig högre än vån var. 
Eldslågor 
på ett underligt sätt 
kring deras kläder slogo. 

67.
Män jag såg, 
som mången gång 
hade ord på andra ljugit. 
Hels korpar 
ur huvudet på dem 
hårdligen ögonen höggo. 

68.
All den skräck 
får du icke veta, 
som de till dödsriket gångna drabbar. 
Söta synder 
till svår bot varda; 
ve kommer alltid efter vällust. 

69.
Män jag såg, 
som mycket gods, 
som gåva efter Guds lag givit. 
Härliga ljus 
över huvudet på dem 
bjärt lysande brunno. 

70.
Män jag såg, 
som med mycken iver 
främjat fattigas väl. 
Heliga böcker 
och himlaskrift läste 
änglar över deras huvud. 

70.
Män jag såg, 
som mycket illa 
farit hade genom fasta. 
Guds änglar sig bugade 
för alla dessa; 
det är den högsta hugnad. 

72.
Män jag såg, 
som sörjt för sin moder 
och givit henne mat i mun. 
Deras vilorum voro 
vackert pyntade, 
ställda på himmelens strålar. 

73.
De heliga möar 
hade rentvagit 
själen från syndens smitta, 
av sådana män, 
som mången dag 
sig själva plågat och pinat. 

74.
Höga vagnar såg jag 
längs himlarne fara; 
gång de äga till Gud. 
Dem styra de män, 
som mördade äro 
för alls ingen orsak. 

75.
Allsmäktig fader, 
lika mäktige son, 
och du himmelens helige ande! 
Dig beder jag oss skilja, 
du som själv oss skapat, 
från allt, som ont är. 

76.
Bjugvor och Listvor 
sitta i Herders dörrar 
uppå orgelstolen. 
Järnens blod 
göts ur deras näsa 
och fiendskap väcker bland folk. 

77.
Odens viv, 
vällustlysten, 
på jordens fartyg färdas. 
Hennes segel 
sent bärgas, 
som på trängtans tackling sitta. 

78.
O son, din fader 
har framställt tydningen 
jämte Solkatlas söner, 
av det horn av hjort, 
som ur högen bar 
den vise Vigdvalin. 

79.
Här äro runor 
som ristat hava 
Njords nio döttrar. 
Radveig är den äldsta, 
den yngsta Kreppvor, 
tillsammans med systrar sju. 

80.
Allt slags ont 
de övat hava 
Svavr och Svavrlogi. 
De blodvite gjorde 
och banesår sögo 
av evig ondskefull vana. 

81.
Detta kväde, 
som dig kungjort jag har 
skall du för levande läsa. 
Solens sång 
som synas skall 
långtifrån lögnaktig vara. 

82.
Må vi här skiljas 
och mötas åter 
på folkens fröjdedag! 
Du, Herre, giv 
de hädangångne ro 
och dem hjälp, som på jorden leva! 

83.
Dyrbar visdom 
i drömmen dig sades 
och sanning då du såg. 
Ingen människa 
så mångkunnig skaptes, 
att förr hon hört Solsångens saga.