Skjold hette Odens son, som skjoldungarne äro komna ifrån; han hade sitt säte och härskade över landet där, som det nu kallas Danmark men då kallades Gotland. Skjold hade en son, som hette Fridleiv och som rådde över landet efter honom. Fridleivs son hette Frode, han tog konungadömet efter sin fader, på den tid, då kejsar Augustus lyste frid över all världen; då blev Kristus född. Men därför att Frode var mäktigast av alla konungar i nordanlanden, så tillskrevs honom friden över hela danska språkområdet, och nordmännen kalla den Frodefriden. Ingen man skadade den andre, fast han träffade sin faders eller broders baneman lös eller bunden; då var icke heller någon tjuv eller rånare, så att en guldring länge låg på Jalangrs hed.

Konung Frode gästade i Sverge hos den konung, som kallas Fjolner; då köpte han två trälkvinnor, som hette Fenja och Menja; de voro stora och starka. På den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar, så stora, att ingen var så stark, att han kunde draga dem, och den egenskapen var hos kvarnstenarne, att det maldes på kvarnen, som den uttalade önskan om, som malde. Denna kvarn hette Grotte; Hengikjopt kallas den, som gav kvarnen åt konung Frode.

Konung Frode lät leda trälkvinnorna till kvarnen och bad dem mala guld och frid och lycka åt Frode. Då gav han dem icke längre vila eller sömn, än göken teg eller en visa kunde sjungas. Då säges, att de framsade den sång, som kallas Grottesången, och innan de slutade kvädet, malde de en här åt Frode, så att under den natten kom den sjökonung, som hette Mysing, dit och dödade Frode och tog där stort byte. Då slutade Frodefriden.

Mysing tog med sig Grotte och likaledes Fenja och Menja och bad dem mala salt, och vid midnatt frågade de, om icke Mysing vore mätt på salt, men han bad dem mala längre. De malde blott en liten stund, innan skeppen sjönko ned, och därefter var en strömvirvel i havet, då sjön faller in i kvarnögat; då blev havet salt.

1.
Nu äro komna 
till konungens hus 
tvänne framsynta, 
Fenja och Menja. 
De äro hos Frode, 
Fridleivs son, 
de mäktiga möarna, 
manade i träldom. 

2.
Där blevo de ledda 
till lådan för kvarnstenen, 
bådo gråa stenen 
i gång sig sätta. 
Åt ingendera vila 
han unnade och glädje, 
förrän till honom trängde 
tärnornas ljudande. 

3.
De mumlade bullret av kvarnen, 
som brutit sin tystnad: 
"Läggom dem i lådan, 
lyftom stenarne!" 
Än mer bad han möarne, 
att de mala skulle. 

4.
De sjöngo och svängde 
de snurrande stenarne, 
så att de flesta somnade 
av Frodes trälar. 
Då sade Menja, 
som till mäld hade kommit. 

5.
"Må vi mala åt Frode 
mycken rikedom, 
fullt upp av gods 
på fröjdekvarnen. 
Må han sitta i överflöd, 
sove han å dun! 
Må han vakna med välbehag! 
Väl är då malet. 

6.
Här skall ingen 
den andre skada, 
ont anstifta 
eller ofärd bereda, 
eller hugga ändå 
med sitt drabbande svärd, 
fast sin broders baneman 
bunden han finner." 

7.
Det första ord, 
han yttrade, var: 
"Soven, I två, 
ej i taget ens som göken 
eller längre än så, 
att jag säger en strof!" 

8.
"Till fullo förståndig 
du, Frode, ej var, 
du, förtrolig att tala med, 
då träl du köpte. 
Efter vacker växt 
du valde och styrka, 
men härkomsten 
hörde du ej efter. 

9.
Hård var Rungner 
och hans fader, 
mäktig var Tjatse 
dock mer än dessa, 
Ide och Orner, 
ättemän våra, 
bergresars bröder, 
barn av dem vi äro. 

10.
Ej Grotte kommit 
ur gråa fjället 
eller den hårda 
hällen ur jorden, 
ej bergresars mö 
malde så, 
hade ej hon 
förhäxad blivit. 

11.
Nio vintrar 
voro vi leksystrar 
djupt under jorden 
i jättestyrka fostrade. 
Om väldiga verk 
sig vinnlade möarna, 
flyttade ensamma 
fjäll ur stället. 

12.
Vi vältade sten 
över stängslet för jättehem, 
så att jorden sköts 
skälvande undan. 
Vi slungade så 
de snurrande stenar, 
de tunga hällar, 
att de togos av människor. 

13.
Sedan vi två 
i Svitjods land, 
framsynta flickor, 
i fejd oss gåvo, 
brynjor skuro 
och bröto sköldar, 
banade oss väg 
genom brynjade grå. 

14.
Störtade en furste, 
stödde en annan, 
den gode Guttorm 
vi gåvo hjälp, 
det kom ej lugn, 
förrän Knue föll. 

15.
Dessa halvår 
vi höllo så på, 
att vi som kämpar 
kända blevo. 
Där skuro vi 
med skarpa spjut 
blod ur dödliga sår 
och svärden färgade. 

16.
Nu äro vi komna 
till konungens hus, 
i tröstlöst tillstånd 
och som trälar hållna. 
Grus fotsulan fräter 
och frost från ovan. 
Vi draga fredskvarnen, 
dystert är hos Frode. 

17.
Händerna skola vila, 
hällen skall stanna, 
malit har jag nu 
mitt varv till ända. 
Någon vila nu 
väntar ej händerna, 
förrän för Frode 
fullmalet tyckes. 

18.
Händer skola hålla 
hårda yxor, 
hantera blodiga vapen. 
Vakna nu, Frode! 
Vakna nu, Frode, 
vill du lyssna 
till våra sånger 
och sagor från forntid. 

19.
Eld ser jag brinna 
österut från borgen, 
stridsbud vaka, 
vårdkas skall det kallas. 
En här skall hit 
i hast komma 
och bränna upp 
boningen för fursten. 

20.
Ej länge skall du inneha 
Lejres kungatron, 
röda ringar 
eller runda kvarnstenar. 
Tagom i handtaget, 
tärna, stadigare! 
Ej varma vi äro 
i valplatsens blod. 

21.
Min faders mö 
malde kraftigt, 
ty hon förutsåg åt många 
män deras död. 
Från lådan de stora 
stolparne sprungo, 
slitna från järnet. 
Slutom ej att mala! 

22.
Malom än mera! 
Han vars moder är Yrsa, 
för Halvdans dråp 
skall hämnas på Frode. 
Han till henne 
heta skall både 
barn och broder; 
vi båda det veta. 

23.
Möarne malde, 
förmågan brukade 
- unga de voro - 
i ursinnig harm. 
Kvarnbjälkar skälvde, 
kvarnen sköts ned, 
den tunga hallen 
i tu stycken brast. 

24.
Men bergresarnes 
brud då sade: 
"Malit ha vi, Frode 
och må vi nu sluta; 
möarne tillräckligt 
vid mälden ha stått."