Gudruns eggelse


Om Gudrun

Gudrun gick därpå ned till havet, när hon hade dödat Atle; hon gick ut i sjön och ville taga livet av sig, men hon kunde icke sjunka. Hon drev över fjorden till konung Jonakrs land, han tog henne till äkta; deras söner voro Sorle och Erp och Hamder. Där uppfostrades Svanhild, Sigurds dotter; hon förmäldes med Jormunrek den mäktige. Hos honom var Bicke; han rådde till att Randver, konungens son, skulle taga henne... Det sade Bicke för konungen. Konungen lät hänga Randver och lät Svanhild trampas under hästars fötter. Men när Gudrun fick veta detta, då talade hon till sina söner.

1.
Den ordväxling sporde jag 
mest olycksbringande, 
tunga ord, talade 
av tyngsta sorg, 
då Gudrun hårdsint 
hetsade till strid 
med bistra ord 
sina båda söner. 

2.
"Vi sitten I stilla 
och soven bort livet? 
Vi ledsnen I ej 
vid lättsinnigt tal, 
då Jormunrek 
givit eder syster, 
ung till åren, 
att på allmän väg 
söndertrampas 
av svarta och vita, 
gråa, gångvana, 
gotiska hästar? 

3.
I bleven ej lika 
den bragdrike Gunnar, 
ej heller modiga, 
som Hogne var. 
Henne skullen I 
hämna söka, 
om mod I haden 
som mina bröder 
eller hunkonungarnes 
hårda sinne." 

4.
Då sade Hamder, 
i hågen djärv: 
"Högt du ej lovade 
Hognes gärning, 
när Sigurd de väckte 
ur sömnen upp. 
Dina blåvita täcken 
i blod av din man 
färgades röda, 
flöto i mordvätska. 

5.
Dig blev för dina båda 
bröder hämnden 
svår och smärtsam, 
då du sönerna mördat. 
Jämte dem vi 
på Jormunrek 
samstämmiga 
vår syster kunnat hämna. 

6.
Hämten oss hit 
hunkonungarnas praktvapen! 
Sporrat oss har du 
till spjutens ting." 

7.
Leende begav sig 
Gudrun till fatburn, 
konungarnas hjälmar 
ur gömmorna upptog, 
sida brynjor, 
och till sönerna förde; 
de satte sig hurtiga 
på hästarnes rygg. 

8.
Då sade Hamder 
i hågen djärv: 
"Så kommer jag sedermera 
att besöka min moder, 
sen i gräset jag bitit 
i goternas land, 
att över oss alla 
du arvöl dricker, 
över Svanhild men ock 
över sönerna dina." 

9.
Gråtande Gudrun, 
Gjukes dotter, 
gick att sig sätta 
i sorg vid husväggen 
och att tälja 
med tårade kinder 
sagan om sina 
sorger många. 

10.
"Tre eldar jag kände, 
tre ärilar kände jag, 
till tre mäns hem 
som hustru jag fördes. 
Av dem alla var Sigurd 
den allra bästa, 
som mina bröder 
till bane blevo. 

11.
Svårt och smärtsamt 
[sin syster de bedrogo, 
så att svårare] 
ej jag såg eller de kunde. 
Mot mig än mer 
de menade illa, 
när ädlingarne mig 
åt Atle gåvo. 

12.
Mina hurtiga småttingar 
jag hemligen kallade; 
jag ej kunde för mitt onda 
upprättelse få, 
förr än jag huvudet 
högg av nivlungarne. 

13.
Jag begav mig till stranden, 
gramse på nornorna, 
stacka jag ville 
deras starka anlopp. 
Höga böljor 
buro mig, ej dränkte mig, 
och på land jag steg, 
att leva jag skulle. 

14.
I brudsäng jag gick 
- bättre jag förr tyckte det - 
gav för tredje gången 
min tro åt en folkkonung; 
barn jag födde, 
födde arvingar, 
söner som arvingar 
efter Jonakr. 

15.
Men kring Svanhild 
sutto tärnor, 
och jag tyckte av barnen 
bäst om henne. 
Sådan var Svanhild 
i salen hos mig, 
som solens stråle 
med sitt starka ljus. 

16.
Jag gav henne guld 
och glänsande siden, 
förrn jag gav henne bort 
till goternas land. 
Bland mina sorger 
den svåraste är, 
när på Svanhilds linvita 
lockar jag tänker, 
som de i gruset under hästars 
hovar läto trampas. 

17.
Den smärtsammaste 
då min Sigurd, 
seger berövad, 
i sängen de dödade, 
och den grymmaste, 
då mot Gunnars liv 
glittrande ormar 
gaddarne stucko, 
och kvalfullast den, 
då med kortsvärd de skuro 
till hjärtat på levande 
hjältemodig konung. 

18.
Av ont minns jag mycket 
[och många sorger]. 
Betsla, Sigurd, 
din becksvarta häst, 
låt raska springaren 
spränga hitåt. 
Här sitter icke 
sonhustru eller dotter, 
som at Gudrun 
gåve klenoder. 

19.
Minns nu, Sigurd, 
vad vi sade varandra, 
då vi på bädden 
båda sutto, 
att mig du skulle, 
modige, gästa 
som vålnad från Hel 
och ur världen jag dig! 

20.
Byggen nu, karlar, 
bålet av ekved, 
till högsta höjd 
det höjen under fursten! 
Må eld bränna bröstet, 
bräddfullt av olycka! 
Må sorgerna tina 
kring tryckta hjärtat! 

21.
För alla karlar 
ont må bättras, 
må för alla kvinnor 
klagan bli mindre, 
då denna lidandens lista 
läses för dem!"