Heidrek hette en konung; hans dotter hette Borgny.Vilmund hette den, som var hennes älskare. Hon kunde icke föda barn, innan Oddrun, Atles syster, kom tillstädes, och hon hade varit käresta åt Gunnar, Gjukes son. Om denna saga är här ett kväde:

1.
I gamla sagor 
jag sägas hörde, 
hur en mö kom 
till Mornaland. 
Ingen kunde 
ovan jorden 
Heidreks dotter giva 
hjälp till förlossning. 

2.
Det sporde Oddrun, 
Atles syster, 
att mön hon hade 
mycken barnsnöd. 
Från stallet tog hon häst, 
styrd av betsel, 
och på svarten 
sadel lade. 

3.
Hästen lät hon 
löpa över slätten, 
tills hon kom till hallen, 
som hög där stod. 
Hon slängde sadeln 
av smäcker häst, 
och in hon gick 
upp längs salen, 
och det första ord 
hon fällde, var detta: 

4.
"Vad talas om mest 
i trakten här? 
Vad höres mest 
i Hunaland?" 

Tärnan sade: 
"Här ligger Borgny 
bruten av värkar, 
din väninna, Oddrun. 
Överlägg, om du kan hjälpa!" 

Oddrun sade: 
5.
"Vilken furste har 
fläckat hennes rykte? 
Vi är Borgny 
i barnsnöd kommen?" 

Tärnan sade: 
6.
"Vilmund heter 
vännen till kämpar; 
i varma lakanet 
lindade han mön 
hela fem vintrar, 
och för fadern hon det dolde." 

7.
Jag tror ej att mera 
de talade än detta, 
mild hon gick att sitta 
framför möns knän. 
Mycket kvad Oddrun, 
mäktigt kvad Oddrun 
bitande trollsång 
Borgny att hjälpa. 

8.
Då kunde flicka och gosse 
födas till världen, 
hennes harmlösa barn 
med Hognes baneman. 
Då löstes tungan 
på den livsfarligt sjuka, 
och intet ord förr 
hon yttrade än detta: 

9.
"Dig hulda väsen 
så visst må hjälpa, 
Frigg och Freja 
och flera gudar, 
som från mig faran 
du fjärmat har!" 

Oddrun sade: 
10.
"Till jord jag ej föll 
för att hjälpa dig, 
därför att värd det 
du varit någonsin. 
Jag lovade och uppfyllde, 
vad om det jag sade, 
då, när ädlingarne 
arvet skiftade, 
att nämligen giva 
hjälp åt alla." 

Borgny sade: 
11.
"Virrig är du, Oddrun, 
och vanvettig, 
då mig i fiendskap 
de flesta ord du sade, 
men jag gick 
på jorden med dig, 
som av två bröder 
vi borna varit." 

Oddrun sade: 
12.
"Än jag minnes, 
vad om aftonen du sade, 
när jag åt Gunnar 
gav att dricka. 
Något sådant du sade 
sedermera skulle 
ej hända en mö 
mer än mig ensam." 

13.
Så satte hon sig 
den sorgsna kvinnan 
att tälja sina olyckor 
i tröstlös sorg. 

14.
"Jag fostrades upp 
i furstars sal 
- mest till glädje - 
efter männens råd. 
Jag fröjdades åt min ungdom 
och min faders egendom 
blott fem vintrar, 
som min fader levde. 

15.
Så sade han 
sina sista ord, 
innan han dog, 
den dödssjuke konungen: 
Jag, bjöd han, skulle rustas 
med röda guldet 
och söderut givas 
åt sonen till Grimhild. 

16.
Men Brynhild bjöd han 
bära hjälmen, 
valkyria, bjöd han, 
hon bliva skulle. 
Han sade, att ej märkligare 
mö skulle födas 
uti all världen, 
om ödet henne sparde. 

17.
Brynhild i jungfruburen 
bonad vävde, 
under sin lydnad, 
hade land och folk. 
Jorden och höga 
himlen dånade, 
när Favners baneman 
borgen varsnade. 

18.
Då slogs ett slag 
med svärd från Valland, 
och borgen bröts, 
som Brynhild hade. 
Långt var ej därefter 
utan mycket litet, 
förrn dessa svek 
hon samtliga kände. 

19.
Hård lät hon därföre 
hämnden bliva, 
så att riktigt vi alla 
det rönt hava. 
Till var bygd, som av bönder 
bebos, skall det spridas, 
att vid Sigurds sida 
hon sökte döden. 

20.
Men jag åt Gunnar 
gav min kärlek, 
ringars brytare, 
som Brynhild skolat. 

21.
Åt Atle de röda 
ringar bjödo 
och åt min broder 
ej böter små. 
Därtill femton gårdar 
bjöd Gunnar för mig, 
vad på Grane klövjats, 
om han guld krävde. 

22.
Men Atle sade sig 
aldrig vilja 
få gåva för brud 
av Gjukes son. 
Vår kärlek vi dock icke 
bekämpa kunde, 
utan huvudet jag gömde 
vid hjältens bröst. 

23.
Det sade många 
mina släktingar, 
påstodo sig oss 
ertappat hava, 
men Atle sade, 
att icke jag komme 
att låta mig något 
till last bliva. 

24.
Men dylikt ej någonsin 
neka borde 
en för en annan, 
där älskog råder. 

25.
Sina svenner 
sände Atle 
över mörka skogen 
på mig att speja, 
och de kommo dit, 
där ej komma de skulle, 
där vi båda tillsammans 
bredde lakan. 

26.
Vi bjödo röda 
ringar åt männen, 
att de intet skulle 
till Atle säga, 
men hasteligen 
de hem skyndade 
och ivrigt det 
för Atle sade. 

27.
För Gudrun dolde de 
detta noga, 
fast dubbelt hellre 
hon det höra bort. 

28.
Dån var att höra 
av hovar med guldskor, 
när Gjukes söner 
in i gården redo. 
Bort skuro de hjärtat 
ur bröstet på Hogne, 
men i ormgård 
den andre lade. 

29.
En annan gång 
jag till Geirmund for 
att också göra 
och giva läkedryck. 
På harpan tog kloke 
konungen att spela, 
ty han gissade, att jag 
till hjälp åt honom, 
den ättstore konungen, 
då komma skulle. 

30.
Från Lässö då 
jag lyssnade till, 
hur av stor sorg 
strängarne talte. 
Mina tärnor jag bjöd 
att tänka på bortfärd, 
furstens liv 
jag frälsa ville. 

31.
Vi läto fartyget 
flyta över havet, 
tills Atles gårdar 
jag alla såg. 

32.
Då kom Atles 
usla moder 
krälande ut - 
må hon krympa ihop! - 
och på Gunnar 
hon grov till hjärtat, 
att jag den frejdade 
ej frälsa kunde. 

33.
Ofta jag undrar, 
hur efteråt jag kan, 
du lindormsguldets dis, 
livet behålla, 
då jag tyckte mig älska 
orädde stridshjälten, 
svärdens skiftare, 
som mig själv jag gör. 

34.
Du satt och lyssnade, 
medan jag sade dig 
många olycksöden 
för mig och dem. 
Efter sin lidelse 
lever en var. 
Nu Oddruns gråt 
gången är."