Första kvädet om Gudrun

Gudrun satt hos den döde Sigurd; hon grät icke som andra kvinnor, men hon var färdig att spricka av sorg.Både kvinnor och karlar kommo dit för att trösta henne, men det var icke lätt gjort. Det är en sägen bland folk, att Gudrun hade ätit av Favners hjärta, och att hon därför förstod fåglalåt. Följande är ocksa diktat om Gudrun:

1.
Det var en gång, som Gudrun 
ville gå att dö, 
då hon sorgfull satt 
vid Sigurds lik. 
Hon snyftade icke 
eller slog med händerna, 
ej heller klagade 
som andra kvinnor. 

2.
Visa jarlar 
gingo fram, 
som henne manade 
så hårdsint ej vara; 
dock icke Gudrun 
gråta kunde, 
var så djupt bedrövad, 
att hjärtat ville brista. 

3.
Där sutto högborna 
hustrur till jarlar, 
guldsmyckade, 
framför Gudrun. 
Sin egen sorg 
sade envar av dem, 
den bittraste, 
hon burit hade. 

4.
Då sade Gjavlaug, 
Gjukes syster: 
"Mig vet jag mest vanlottad 
i världen på glädje: 
fem mäns förlust 
jag lida fick, 
tvänne döttrars, 
trenne systrars, 
åtta bröders, 
jag ensam dock lever." 

5.
Dock icke Gudrun 
gråta kunde; 
så bedrövad hon var 
för sin döde make 
och stel av kval 
vid konungens lik. 

6.
Då sade Herborg, 
Hunalands drottning: 
"Svårare sorg 
att säga jag har: 
mina söner sju 
i södern föllo 
och min man, den åttonde 
med dem stupade. 

7.
Fader och moder, 
fyra bröder, 
dem blåste på vågen 
vinden i kvav, 
böljan bröt 
mot bordplankorna. 

8.
Själv skulle jag sköta, 
själv skulle jag kläda, 
själv skulle jag låta 
deras lik få vård. 
Det allt jag utstod 
på ett enda halvår, 
utan att hugnad 
jag hade av någon. 

9.
Så fick jag fången 
av fiendehär 
samma halvår 
sedan bliva. 
Skruda jag skulle 
och skorna binda 
varje morgon 
på makan till hersen. 

10.
Hon sökte mig skrämma 
av svartsjuka, 
och drev till mig med hårda 
hugg och slag. 
Ej har i något hus 
jag herre sett bättre, 
men fru i huset 
fann jag ej värre." 

11.
Dock icke Gudrun 
gråta kunde, 
så bedrövad hon var 
för sin döde make 
och stel av kval 
vid konungens lik. 

12.
Då sade Gullrond, 
Gjukes dotter: 
"Få trösteord, fast vis, 
o fostermoder, 
vet du det unga 
vivet att säga." 
Hon ville ej längre 
liket hölja. 

13.
Snabbt hon lakanet 
av Sigurd ryckte 
och kastade en kudde 
för knäna åt makan. 
"Se på din käre! 
Kyss hans läppar, 
som om du famnade 
fursten i livet!" 

14.
En enda gång 
såg Gudrun på honom, 
såg furstens hår, 
fläckat av blod, 
den blixtrande blicken 
brusten i döden, 
hjärtats borg av svärdet 
genomskuren. 

15.
Då böjde Gudrun 
mot bolstret knä, 
lockarne lossnade, 
i låga brann kinden, 
och regnet av tårar 
rann i hennes knä. 

16.
Då grät Gudrun, 
Gjukes dotter, 
så att tårarne forsade 
trädörr igenom 
och gässen på gården 
gällt kacklade, 
de härliga fåglar, 
som husfrun ägde. 

17.
Då sade Gullrond, 
Gjukes dotter: 
"Eder kärlek vet jag 
har varit den största 
av alla människors 
ovan mullen. 
Ingenstädes trivdes du, 
ute eller inne, 
syster min, 
om hos Sigurd du ej var." 

18.
Då sade Gudrun, 
Gjukes dotter: 
"Så var min Sigurd 
mot sönerna av Gjuke, 
som en vitlök vore, 
vuxen ur gräset, 
eller som bjärt juvel, 
på band dragen, 
en ädel opal, 
över ädlingar han var. 

19.
Jag föreföll också 
furstens kämpar 
högre än alla 
Herjans diser. 
Nu är jag så liten, 
som lövet är 
ofta på jolster, 
efter avliden drott. 

20.
Jag saknar, då jag sitter, 
då i sängen jag vilar, 
min vän att språka med; 
det vålla Gjukes söner. 
Mitt värsta ve 
vålla Gjukes söner 
och sin systers 
svåra gråt. 

21.
I läggen öde 
landet på folk, 
så visst som I svikit 
svurna eder. 
Guldet skall du ej, 
Gunnar, njuta, 
din död de ringar 
bereda skola, 
sedan du svor 
Sigurd eder. 

22.
I gården det ofta 
gladare var, 
så, när min Sigurd 
sadlade Grane 
och de foro att bedja 
om Brynhilds hand, 
en eländig varelse, 
i olycklig stund." 

23.
Då sade Brynhild, 
Budles dotter: 
"Utan man och barnlös 
blive den varelsen, 
som bad dig, Gudrun, 
att gråta du skulle, 
och i morse gav dig 
makt att tala!" 

24.
Då sade Gullrond, 
Gjukes dotter: 
"Tig, du leda, 
med att tala slikt! 
Städs ädlingars onda 
öde du varit, 
var människa skyr dig, 
skändliga stycke, 
sju konungars 
förkrossande sorg 
och det värsta fördärv 
av vänskap för kvinnor." 

25.
Då sade Brynhild, 
Budles dotter: 
"Atle allena 
all olycka vållar, 
son till Budle, 
broder till mig. 

26.
I hallen vi två då 
hos hunska folket 
sågo guldet 
smycka fursten. 
För detta besök 
jag svårt har umgällt, 
från denna syn 
ser jag alltid bort." 

27.
Hon stod vid stolpen, 
sin styrka hon samlade; 
det brann på Brynhild, 
Budles dotter, 
eld ur ögonen; 
etter fnyste hon, 
då hon såg såren 
på Sigurds lik.

Gudrun gick därifrån bort till skogs ut i ödemarken och begav sig ända till Danmark och var där sju halvår med Tora, Hakons dotter. Brynhild ville icke leva efter Sigurd, hon lät döda sina åtta trälar och fem trälinnor; därpa stack hon sig till döds med svärd, såsom det säges i den korta Sigurdarkvida.