Sången om Sigrdriva

Sigurd red upp på Hindarfjället och styrde sin kosa söderut till Frankland. På fjället såg han ett stort ljus, som om eld brunne, och det sken därav upp till himlen.Men när han kom dit, stod där en sköldborg och upp ur den en fana. Sigurd gick in i sköldborgen och såg, att en man låg där och sov i full rustning. Han tog först hjälmen av huvudet på honom, och då såg han, att det var en kvinna. Brynjan satt hårt, som om hon vore fastväxt. Då ristade han med Gram från halsöppningen hela brynjan ned igenom och så ut genom båda ärmarna. Därpå tog han brynjan av henne, och hon vaknade och satte sig upp, fick se Sigurd och sade:

1.
"Vad bet på brynjan? 
Vi bröts min sömn? 
Vem fogade, att fjättrarna 
föllo, de blekgrå?" 

Han svarade: 
"Sigmunds son; 
Sigurds svärd 
åt korpen riste lik 
för kort tid sedan." 

Hon svarade: 
2.
"Länge jag sov, 
länge var jag somnad, 
länge få människor lida. 
Oden vållar, 
att icke jag mäktade 
slita min djupa sömn."

Sigurd satte sig ned och frågade henne om hennes namn. Hon kallade sig Sigrdriva och var valkyria. Hon sade, att två konungar hade stridit: den ene hette Hjalmgunnar, han var då gammal och en den störste krigare, och Oden hade lovat honom seger, men:

den andre hette Agnar, 
Audas broder, 
som ingen varelse 
ville hjälpa.

Sigrdriva fällde Hjalmgunnar i striden, men Oden stack henne med sömntörne till hämnd därför och sade att hon aldrig mera skulle kämpa och giva seger i strid, utan sade, att hon skulle gifta sig. "Men jag sade honom, att jag gav ett löfte däremot att icke gifta mig med någon man, som kunde rädas." Han svarar och ber henne lära honom vishet, om hon visste tidender ur alla världar.

Sigrdriva sade: 
3.
"Hell dag! 
Hell dagens söner! 
Hell natt och närmaste fränka! 
Blicken på oss 
med blida ögon, 
gen seger åt oss, som här sitta! 

4.
Hell eder, asar! 
Hell er, asynjor! 
Hell dig, du givmilda jord! 
Ord och visdom 
oss två given 
och läkande händer i livet!"

Hon tog då ett horn fullt av mjöd, och gav honom en minnesdryck:

5.
"Jag bjuder dig öl, 
du brynjetings apel, 
blandat med styrka 
och starkhets ära. 
Det är fullt av sånger 
och hugsvalande stavar, 
goda galdrar 
och gammanrunor. 

6.
Segerrunor skall du kunna, 
om seger du vill hava, 
och sätta dem på svärdets fäste, 
somliga på slagstången, 
somliga pa svärdkavlen 
och nämna två gånger Tyr. 

7.
Ölrunor skall du kunna 
om du vill, att annans hustru 
ej sviker dig, då säker du tror dig. 
På hornet skall du rista dem 
och på handens bak 
och märka på nageln Naud. 

8.
Fyllda bägarn signa 
och för fara dig akta, 
du skall lägga i vätskan lök; 
då vet jag, 
att det varder dig aldrig 
något menligt i mjödet blandat. 

9.
Hjälprunor skall du kunna, 
om du hjälpa vill, 
och lösa livsfrukt från kvinnor. 
I handen skall du dem rista 
och om handlederna spänna 
och bedja diserna giva dig hjälp. 

10.
Bränningsrunor skall du rista, 
om bärga du vill 
på havet seglets hästar. 
På stammen skall man dem rista 
och på styrårans blad 
och bränna dem i äran med eld. 
Så brådstört är ej brottsjö, 
så blå ej vågor, 
att ej från havet du helbrägda kommer. 

11.
Kvistrunor skall du kunna, 
om kunnig du vill vara 
att som läkare se på sår. 
Skriv dem på barken 
och det skogens träd, 
vars lövkvistar luta åt öster. 

12.
Målrunor skall du kunna 
att icke någon människa 
med hat skall harm dig löna. 
Dem snor man om, 
dem sveper man om, 
dem sätter man alla tillsamman, 
på det ting, 
där talrik menighet 
råkas till fullsutten rätt. 

13.
Tankerunor skall du kunna, 
om du tankekraft vill äga 
mer än varje man. 
Dessa tydde, 
dessa tecknade, 
dessa runor betänkte Ropt, 
av den saft, 
som sipprat hade 
ur Heiddraupners huvudskål 
och ur Hoddrovners horn. 

14.
På berget han stod 
med Brimers eggar 
och hade på huvudet hjälm. 
Då höjde Mims huvud 
först sin rådande röst 
och sade sanna ord. 

15.
Sade dem på skölden ristade, 
som för skinande guden står, 
på Arvakrs öra, 
och Alsvinns hov 
på det hjul, som går runt 
under Rungners banes vagn, 
på Sleipners tänder 
och på slädens fjättrar. 

16.
På björnens ramar 
och på Brages tunga, 
på ulvens klor 
och på örnens näbb, 
på blodiga vingar 
och på brons landfäste, 
på förlossande love 
och i lisans spår. 

17.
På glas och på guld 
och på godlyckesmycken, 
i vin och i vört 
och på välbehaglig sittplats, 
på Gungners udd 
och på Granes bröst, 
på nornans nagel 
och på näbben av ugglan. 

18.
Alla avskavna blevo, 
som in voro ristade 
och mängda med det heliga mjöd 
och sända vida vägar. 
De äro hos asar, 
de äro hos alfer, 
somliga hos visa vaner, 
somliga hos människors menighet. 

19.
Det är bokrunor, 
det är bärgerunor, 
och alla ölrunor, 
och kostliga kraftrunor 
för den som utan villa 
och utan att dem spilla 
kan dem sig till båtnad bruka. 
Lev väl, om du lärt dem, 
tills gudamakterna förgås! 

20.
Nu skall du välja, 
då val dig bjudes, 
du vassa vapnens stam! 
Skall jag tala eller tiga? 
Tänk därpå själv! 
Allt ont är av ödet tillmätt." 

Sigurd sade: 
21.
"Fly jag ej skall, 
fast förfallen åt död, 
blödig är jag ej boren. 
Dina vänskapsråd 
alla vinna jag vill, 
så länge som jag lever." 

Sigrdriva sade: 
22.
"Det råder jag dig för det första, 
att mot dina fränder, 
utan vank du må vara. 
Hämnas må du ej, 
fast harm de dig göra; 
det båtar dig bäst efter döden. 

23.
För det andra jag dig råder, 
att du ed icke svär, 
om ej därmed sanning du säger. 
Svåra följder 
har sviken förlikning; 
usel är menedig man. 

24.
För det tredje jag dig råder, 
att du på tinget 
ej strider med stolliga sällar, 
ty ovis man 
ofta säger 
värre ord, än han vet. 

25.
Allt är svart; 
säger du intet, 
så tyckes du blödig boren 
eller med sanning sakförd. 
Farligt är hembygdens folkprat, 
lyder det ej till ditt lov. 
Låt andra dagen 
honom uppgiva andan 
och löna så folk för lögn. 

26.
För det fjärde jag dig råder, 
om det bor en fläckfull 
trollpacka tätt invid vägen. 
Hellre giv dig i väg 
än gästa där, 
även om natten är nära! 

27.
Ögon som spana, 
önskvärda äro, 
då i vrede vapen skiftas; 
ofta vrångvisa kvinnor 
vid vägen sitta, 
som döva svärd och sinne. 

28.
För det femte jag dig råder, 
fast du ser fagra 
brudar på bänkarne sitta, 
låt ej de silversmyckade 
för din sömn råda, 
locka ej i kärlek dem till kyssar! 

29.
För det sjätte jag dig råder, 
om det sker bland män, 
att vid öl fällas avoga ord, 
giv dig ej i delo 
med druckna slagskämpar; 
vin stjäl mångens vett. 

30.
Öl och trätor 
ha ofta varit 
mången man till sorg; 
somliga till undergång, 
somliga till ofärd, 
mycket vållar människor ve. 

31.
För det sjunde jag råder dig, 
om du själv i delo 
råkar med modiga män, 
bättre är slåss 
än brännas inne 
själv med gård och grund. 

32.
För det åttonde jag dig råder 
att akta dig för ont 
och all slags falskhet fly. 
Ej mö må du locka 
eller mans hustru 
och till brottslig älskog ej egga. 

33.
För det nionde jag dig råder 
att ge nödig vård åt lik, 
evar dem i världen du varsnar, 
om av sjukdom de dött, 
om på sjön de dött, 
om dem vapen på valplatsen dödat. 

34.
Bad skall man göra 
åt dem, som bortgångna äro, 
två deras händer och huvud; 
dem kamma och torka, 
förrn de komma i kista, 
och bedja dem saligen sova. 

35.
För det tionde jag dig råder, 
tro du aldrig ord 
av en fredlös fiendes son! 
Är du broderns baneman 
eller har fadern du fällt, 
är en ulv i unge sonen, 
fast glad han göres med guld. 

36.
Aldrig hinna harm 
och hätskhet att somna 
och sorgen lika litet. 
Att få vett och vapen 
är vanskligt för fursten, 
som främst i folket skall gå. 

37.
För det elfte jag dig råder, 
att för ont du dig aktar 
i varje fall från en vän. 
Jag tror furstens liv 
ej långt skola bliva; 
stora strider begynna.