Rigstula

Så säges det i fornsagor, att en av asarne, som hette Heimdall, färdades fram längs havets strand, kom till en gård och kallade sig Rig. Efter denna saga är detta kväde.

1.
En gång gå man sade 
på gröna vägar 
en kraftfull, åldrig, 
kunnig asagud; 
den raske, starke 
Rig kom stigande. 

2.
Han vandrade vidare 
på vägens mitt, 
han kom till ett hus, 
mot sin karm var dörren. 
In han gick, 
eld var på golvet; 
hjon sutto vid härden, 
med håren grå: 
Ae och Edda 
med åldrigt huckle. 

3.
Rig kunde dem 
råd säga, 
sedan på bänken 
han satte sig mittpå, 
och på vardera sidan 
salens hjon. 

4.
Då tog Edda 
en degig bulle, 
tung och tjock, 
och tät av sådor; 
mitt på en bricka 
bar hon den sedan; 
spad var i bunken, 
som på bordet hon satte, 
en kalv var kokt 
av kräsligheter ypperst. 

5.
Rig kunde dem 
råd säga; 
han reste sig upp 
och redde sig att sova, 
lade sig sedan 
i sängens mitt, 
men på vardera sidan 
salens hjon. 

6.
Där han dröjde 
i dagar tre, 
gick därpå vidare 
på vägens mitt, 
ledo medan 
månader nio. 

7.
Ett barn fick Edda, 
som östes med vatten 
- - - - - - 
i lin den svarte (klädde), 
kallade honom Träl. 

8.
Han tog att växa 
och väl trivas, 
på händerna var 
huden skrynklig, 
knogarne knotiga 
- - - - - - 
fingrarne tjocka, 
fult var ansiktet, 
lutande ryggen 
och långa hälarne. 

9.
Han började sedan 
försöka sin kraft, 
binda bast 
och bördor göra, 
och drog hem ris 
dagen i ända. 

10.
Där kom till gården 
krokbenta mön, 
hade ärr under foten, 
armen solbränd, 
nedböjd är näsan, 
hon nämndes Trälinna. 

11.
Mitt på bänken 
sig mön satte, 
hos henne satt 
sonen i huset. 
De språkade och viskade, 
vilade i säng, 
Träl och Trälinna, 
under tunga dagar. 

12.
Barn de födde, 
bodde nöjda. 
Följande voro namnen: 
Reim och Fjosner, 
Klur och Klegge, 
Kefser, Fulner, 
Drumb, Digralde, 
Drott och Hosver, 
Lut och Leggialde; 
de lade stengärdsgårdar, 
gödslade åkrar, 
gödde svin, 
vallade getter, 
gingo på torvtäkt. 

13.
Döttrar funnos där: 
Drumba och Kumba, 
Ökkvenkalva 
och Arinnevja, 
Ysja och Ambatt, 
Eikintjasna, 
Totrughypja 
och Tronubeina; 
upphov till trälars 
ätter de äro. 

14.
Rig gick därpå 
raka vägen, 
kom till en hall, 
mot sin karm var dörren. 
In han gick, 
eld var på golvet, 
satt där ett äkta par, 
sysslorna skötte. 

15.
Mannen täljde 
trä till vävbom, 
skägget han hyfsat, 
håret låg i pannan, 
glatt satt skjortan; 
på golvet var en kista. 

16.
Hustrun satt där, 
svängde spinnrocken, 
bredde famnen för sländan, 
förberedde tyg. 
Klädsel var på huvudet, 
krås på bröstet, 
duk var på halsen, 
"dvärgar" på axlarna. 
Ave och Amma 
ägde huset. 

17.
Rig kunde dem 
råd säga; 
sedan han på bänken 
satte sig mittpå 
och på vardera sidan 
salens hjon. 

18.
Då tog Amma 
en degig bulle, 
tung och tjock, 
och tät av sådor; 
mitt på en bricka 
bar hon den sedan; 
spad var i bunken, 
som på bordet hon satte, 
en kalv var kokt 
av kräsligheter ypperst. 

19.
[Rig kunde dem 
råd säga], 
reste sig från bordet, 
redde sig att sova; 
lade sig sedan 
i sängens mitt, 
men på vardera sidan 
salens hjon. 

20.
Där han dröjde 
i dagar tre, 
[gick därpå vidare 
på vägens mitt], 
ledo medan 
månader nio. 

21.
Ett barn fick Amma, 
som östes med vatten, 
de kallade det Karl; 
i kläde han lindades, 
hår och hy voro rödlätta, 
rappa hans ögon. 

22.
Han tog till att växa 
och väl trivas, 
oxar han tämde, 
årder han gjorde, 
timrade hus, 
och hopsatte lador, 
gjorde kärror 
och körde plog. 

23.
Hem förde de mön 
med hängande nycklar 
och getskinnskjortel 
och gifte med Karl. 
Snör heter hon, 
satte sig under kläde. 
Tillhopa bodde makarna, 
håvor utdelade, 
bäddade säng 
och bo satte. 

24.
Barn de födde, 
bodde nöjda. 
De hette Hal och Dräng, 
Hold, Tägn och Smed, 
Bred, Bonde, 
Bundinskegge, 
Bue och Bodde, 
Brattskegg och Segg. 

25.
Dessa namn vidare 
döttrarna hade: 
Snot, Brud, Svanne, 
Svarre, Spracke, 
Fljod, Sprund, Viv, 
Feima, Ristil. 
Början det var 
till böndernas ätter. 

26.
Rig gick därpå 
raka vägen, 
han kom till en sal, 
åt söder vette dörren, 
dörren var öppen, 
vid dörrkarmen ringen. 

27.
Så in han steg, 
strött var golvet; 
makarne sutto där 
och sågo på varandra, 
Fader och Moder, 
och med fingrarne lekte. 

28.
Husfadern satt 
och snodde bågsträng, 
pilbågen krökte 
och pilar skaftade. 
Men husmodern armarna 
ihågkom på sig, 
strök linnet, 
stärkte ärmarna. 

29.
Satte duk högt på huvudet, 
hängsmycke på bröstet. 
Blått sirat var linnet 
med släpande ärmar; 
brynen bjärtare, 
bröstet ljusare, 
halsen vitare 
än vitaste snö. 

30.
Rig kunde dem 
råd säga; 
sedan han på bänken 
satte sig mittpå 
och på vardera sidan 
salens hjon. 

31.
Då tog Moder 
en märkt duk, 
vit av lin, 
och lade på bordet. 
Därpå tog hon 
tunna kakor 
och lade dem, vita 
av vete, på duken. 

32.
Fulla fat 
fram hon satte, 
silverbeslagna, 
med sovel på bordet: 
fett fläsk 
och fåglar stekta; 
vin var i kannan, 
kalkar beslagna; 
de drucko och språkade; 
dagen gick till ända. 

33.
Rig kunde dem 
råd säga, 
reste sig därpå, 
redd blev sängen. 
Där han dröjde 
i dagar tre, 
gick därpå vidare 
på vägens mitt, 
ledo medan 
månader nio. 

34.
En son födde Moder 
och i siden lindade; 
på honom vatten de göto, 
läto Jarl honom heta. 
Blekt var håret, 
blomstrande kinderna, 
ögonen skarpa 
som på ormyngel. 

35.
Upp där växte 
den unge Jarl, 
sköld han bar 
och bågsträngar fäste, 
pilbågar krökte 
och pilar skaftade, 
slungade spjut 
och svängde lansar, 
hetsade hundar 
och på hästar red, 
svängde svärd 
och simning övade. 

36.
Kom då ur risbuskar 
Rig gående, 
Rig gående, 
runor honom lärde. 
Sitt namn gav han honom, 
som honom nämnde. 
Han bad honom intaga 
odalmarkerna, 
odalmarkerna, 
de urgamla bygder. 

37.
Jarl red sedan 
över svartan skog, 
över frostiga fjäll 
och kom fram till en hall. 
Han sköt med spjut, 
svängde skölden till värn, 
hästen sporrade 
och högg med svärd, 
väckte strid, 
och valplats blotade, 
stridsmän han fällde 
och stred för landvinning. 

38.
Därpå ensam han rådde 
över aderton gårdar, 
gods han skiftade. 
gav åt alla 
smycken, klenoder 
och smärta hästar, 
slösade ringar, 
högg sönder guldten. 

39.
Sändemän på våta 
vägar åkte, 
kommo till den hall, 
där Herser bodde. 
En mö han hade 
med mjuka fingrar, 
ljuslätt och klok, 
kallad Erna. 

40.
Till henne de friade 
och hem henne förde, 
gifte henne med Jarl, 
hon gick under brudlin; 
de levde tillsammans 
och lycka njöto, 
fostrade ättlingar, 
fröjdades åt livet. 

41.
Bur var den äldste, 
och Barn den andre, 
Jod och Adal, 
Arve, Mog; 
lekar Nid 
och Nidjung lärde 
samt Son och Sven 
simning och brädspel; 
Kund hette en, 
Kon var den yngste. 

42.
Jarls arvingar 
upp där växte, 
redo in hästar, 
rundade sköldar, 
skavde pilar 
och skakade spjut. 

43.
Men Kon den unge 
kunde runor, 
livsrunor 
och levnadsrunor; 
mäktig han var ock 
att människor frälsa, 
döva eggar 
och dämpa hav. 

44.
Fåglars låt han lärde, 
lågor att släcka, 
sorger att söva, 
sinnen att stilla, 
hade åtta karlars 
kraft och styrka. 

45.
Han med Rig Jarl 
i runor tävlade, 
konstgrepp brukade 
och bättre kunde; 
då förvärvade han 
och vann åt sig 
att heta Rig 
och runor kunna. 

46.
Kon den unge red käckt 
genom kärr och skogar, 
lät trubbig pil flyga, 
fåglar lockade. 

47.
Då sade kråkan, 
på kvisten satt ensam: 
"Vi sätter du, Kon unge, 
försåt för fåglar? 
Hellre du kunde 
hästar rida, 
[hugga med svärd] 
och här fälla. 

48.
Dan och Damp 
äga dyrbara salar, 
yppare odal, 
än I haven; 
de skicklige äro 
att skepp rida, 
svärd att svinga 
och sår öppna."