Valans spådom

1. 
Hören mig alla 
heliga släkten, 
större och smärre 
söner av Heimdall; 
du vill ju, Valfader, 
att väl jag täljer 
forntida sägner, 
de första, jag minnes. 

2. 
Jättar, i urtid 
alstrade, minns jag, 
som mig fordom 
fostrat hava; 
nio världar jag minns, 
och vad som var i de nio, 
måttgivande trädet 
under mullen djupt. 

3. 
I åldrarnas morgon, 
då Ymer levde, 
var ej sand, ej sjö, 
ej svala vågor; 
jorden fanns icke, 
ej upptill himlen; 
ett gapande svalg fanns 
men gräs fanns ingenstädes. 

4. 
Innan Burs söner lyfte 
landen i höjden, 
de som mångberömd 
Midgård skapade. 
Solen strålade 
från söder på stenar, 
och gröna örter 
grodde i marken. 

5. 
Solen kom från söder 
i sällskap med månen 
på höger hand 
över himlaranden. 
Solen ej visste, 
var salar hon hade, 
månen ej visste, 
vad makt han hade, 
stjärnorna ej visste, 
var de skimra skulle. 

6. 
Då drogo alla makter 
till sina domaresäten, 
högheliga gudar, 
och höllo rådslag; 
åt natt och nedan 
namn de gåvo, 
uppkallade morgon 
och middag också, 
eftermiddag och afton, 
för att med åratal räkna. 

7. 
Asarne möttes 
på Idavallen, 
timrade höga 
tempel och altar, 
smedjor byggde, 
smycken gjorde, 
skaffade sig tänger 
och skapade verktyg. 

8. 
På gården med brädspel 
de glada lekte, 
armod på guld 
fanns ingalunda, 
tills tursamöar 
trenne kommo, 
mycket mäktiga 
mör, från jättevärlden. 

9. 
Då drogo alla makter 
till sina domaresäten, 
högheliga gudar, 
och höllo rådslag, 
vem dvärgars skara 
skapa skulle 
av blodig bränning 
och Blains ben. 

10. 
Där var Modsogner vorden 
den mest förnämlige 
av dvärgar alla 
och Durin den andre; 
de gjorde många 
människobilder, 
dessa dvärgar, av jord, 
som Durin sade. 

11. 
Nye och Nide, 
Nordre och Sudre, 
Austre och Västre, 
Alltjov, Dvalin, 
Bivor, Bavor, 
Bombur, Nore, 
An och Anar, 
Ae, Mjodvitner. 

12. 
Veig och Gandalv, 
Vindalv, Train, 
Täck och Torin, 
Tro, Vitr och Lit, 
Na och Nyrad. 
Nu har jag dvärgarna 
- Regin och Radsvid - 
rätt omtalat. 

13. 
File, Kile, 
Funden, Nale, 
Hepte, Vile, 
Hanar, Svior, 
Fra, Hornbore, 
Fräg och Lone, 
Aurvang, Jare, 
Eikinskjalde. 

14. 
Tid är att dvärgar 
i Dvalins skara 
för människorna leda 
till Lovar i ättlängd; 
de som sandfältens säte 
sökte åt sig 
till grusslätterna 
från grundens sten. 

15. 
Där var Draupner 
och Dolgtraser, 
Ha, Haugspore, 
Lävang, Gloe, 
Dore, Ore, 
Duv, Andvare, 
Skirner, Virver, 
Skavid, Ae. 

16. 
Alf och Yngve, 
Eikinskjalde, 
Fjalar och Froste, 
Finn och Ginnar. 
Alltid skall minnas, 
så länge människor leva, 
denna långa räcka 
av Lovars förfäder. 

17. 
Tills ur den skaran 
trenne asar, 
kraftiga och kärleksfulla, 
kommo till ett hus. 
De funno på land 
föga förmående 
Ask och Embla 
utan livsmål. 

18. 
Ande de ej ägde, 
omdöme ej hade, 
ej livssaft, ej läte, 
ej livlig färg. 
Ande gav Oden, 
omdöme Höner, 
livssaft gav Lodur 
och livlig färg. 

19. 
En ask vet jag stånda, 
den Yggdrasil heter, 
ett väldigt träd, överöst 
av vita sanden. 
Därifrån kommer daggen, 
som i dalarne faller, 
den står evigt grön 
över Urdarbrunnen. 

20. 
Därifrån komma möar, 
som mycket veta, 
tre ur den sal, 
som under trädet står. 
Urd hette en, 
den andra Verdandi, 
man skar på trä 
namnet Skuld på den tredje. 
Lagar de satte, 
liv de korade 
för människors barn, 
männens öden. 

21. 
Det fältslag minns hon 
först i världen, 
när de med spjuten 
spetsade Gullveig 
och i den Höges sal 
henne brände. 
Tre gånger brände de 
den tre gånger borna, 
ofta, ej sällan, 
dock ännu hon lever. 

22. 
Heid hon hette, 
var till husen hon kom, 
en väl siande vala. 
Hon signade stavar, 
hon trollade, var hon kunde, 
trollade förryckthet. 
Alltid var hon älskad 
av onda kvinnor. 

23. 
Då drogo alla makter 
till sina domaresäten, 
högheliga gudar, 
och höllo rådslag, 
om asarne skulle 
skada lida 
eller alla gudar 
ersättning få. 

24. 
Spjut slungade Oden 
och sände bland flocken, 
det fältslaget ock 
var först i världen. 
Brutet var bröstvärn 
på borgen hos asar, 
över vapentagna fält 
kunde vanerna tränga. 

25. 
Då drogo alla makter 
till sina domaresäten, 
högheliga gudar, 
och höllo rådslag, 
vem all luften 
med lyte blandat 
eller åt jättens ätt 
Ods mö givit. 

26. 
Blott Tor slog till 
i trotsigt mod, 
han sällan sitter, 
då slikt han hör, 
Eder brötos, 
ord och löften, 
alla viktiga avtal, 
som växlats dem emellan. 

27. 
Hon vet Heimdalls 
hornlåt bero 
på det himmelshöga 
heliga trädet. 
På detta ser hon svämma 
en sandblandad fors 
från Valfaders pant. 
Veten I än mer och vad? 

28. 
Ensam satt hon ute, 
när asarnes skräckgud, 
den åldrige, kom 
och i ögat henne såg. 
»Vad frågen I mig? 
Vi fresten I mig? 
Allt vet jag, Oden, 
var ditt öga du gömde 
i Mimers brunn, 
den mycket berömda. 
Mjöd var morgon 
Mimer dricker 
av Valfaders pant.» 
Veten I än mer och vad? 

29. 
Gav Härfader henne 
halsguld och ringar, 
fick visdomsord 
och varsel av stavar; 
hon såg vida omkring 
i varje värld. 

30. 
Hon såg valkyrior, 
komna från fjärran, 
redo att göra 
ritten till Godtjod. 
Skuld höll sköld, 
och Skogul var den andra, 
Gunn, Hild, Gondul 
och Geirskogul. 
Nu äro Härjans 
härjungfrur nämnda, 
valkyrior, redo 
att rida på jorden. 

31. 
Jag såg åt Balder, 
blodige guden, 
Odens barn, 
ett öde gömmas. 
Högt över slätterna 
smal stod vuxen 
och mycket fager 
misteltenen. 

32. 
Från det trädet, som tycktes 
en telning vara, 
ett sorgeskott blev skjutet, 
och skytten vad Höder. 
Balders broder 
blev boren inom kort, 
Odenssonen stred 
blott en natt gammal. 

33. 
Sina händer han ej tvådde, 
sitt huvud han ej kammade, 
förrän på bålet han bar 
Balders fiende. 
Men Frigg grät 
i Fensalarne 
över Valhalls ve. 
Veten I än mer och vad? 

34. 
Då kunde fängsel man vrida 
av Vales tarmar, 
ganska fasta voro 
fjättrarne snodda. 

35. 
I kedjor såg hon ligga 
under Kittellunden 
en led skepnad 
med Lokes drag. 
Där sitter Sigyn 
i sorg hos maken, 
föga väl till mods. 
Veten I än mer och vad? 

36. 
En å från öster 
genom etterdalar flyter, 
med svärd och stridsknivar; 
Slidr den heter. 

37. 
Norrut stod 
på Nidaslätterna 
en sal av guld 
för Sindres ätt; 
en annan stod 
på Okolner, 
gästabudssal 
för jätten Brimer. 

38. 
En sal såg hon stånda 
från solen fjärran 
på Nastranden; 
åt norr vetter dörren. 
Etterdroppar föllo 
in genom rökhålet, 
av ormars ryggar 
är rummet flätat. 

39. 
Där såg hon i strida 
strömmar vada 
menediga män 
och för mord fredlösa 
och den, en annans hustru 
hemligt lockar. 
Där sög Nidhogg 
de dödas kroppar, 
vidundret slet männen. 
Veten I än mer och vad? 

40. 
Österut i Järnskogen 
den åldriga satt 
och födde där 
Fenrers avkomlingar. 
En bliver mest 
av alla förnämlig, 
tunglets rövare, 
i trolls skepnad. 

41. 
Han mättar sig med lik 
av män, som dött, 
gudars boning 
med blod besudlar. 
Svart blir solskenet 
om somrarne efter, 
all väderlek vansklig. 
Veten I än mer och vad? 

42. 
Satt där på högen 
och slog harpan 
gygens värnare, 
den glade Eggder. 
Över honom gol 
i granskog med pors 
en fagerröd hane, 
som Fjalar heter. 

43. 
Gol över asarne 
Gullinkambe, 
han hos Härfader 
härmännen väcker; 
en annan gal 
under jorden, 
en sotröd hane, 
i Hels salar. 

44. 
Gram skäller gräsligt 
framför Gnipahålan; 
fjättern skall brista, 
fri varder ulven. 
Visdom vet jag mycken, 
långt vidare ser jag 
över segergudars väldiga 
slutliga öden. 

45. 
Bröder skola kämpa, 
varandras banemän bliva, 
systrars barn 
sin släktskap spilla; 
hårt är i världen, 
hordom mycken, 
yxtid, klingtid, 
kluvna bliva sköldar, 
vindålder, vargålder, 
innan världen störtas; 
ingen man skall 
den andre skona. 

46. 
Mims söner leka 
och slutödet tändes 
vid Gjallarhornets ljud, 
det genomträngande. 
Högt blåser Heimdall, 
med hornet i vädret; 
med Mims huvud 
håller Oden råd. 

47. 
Då skälver Yggdrasils 
ask, där den står, 
urträdet jämrar sig, 
jätten blir lös. 
På resan till Hel 
rädas alla, 
innan Surts släkting 
slukar honom. 

48. 
Vad är med asar? 
Vad är med alfer? 
Allt Jättehem gnyr, 
asar hava möte. 
Dvärgarna stöna 
framför stendörrarna, 
bergväggens vise. 
Veten I än mer och vad? 

49. 
Garm nu skäller gräsligt 
framför Gnipahålan; 
fjättern skall brista, 
och fri blir ulven. 

50. 
Rym far från öster, 
på arm håller skölden; 
i jättevrede vrider 
världsormen sig; 
ormen piskar vågen, 
och örnen skriar, 
sliter lik, blek om näbben, 
och Naglfar lossnar. 

51. 
Skeppet far från öster; 
över sjön skall Muspells 
ledung komma, 
och Loke styr. 
Vidunders yngel 
med ulven kommer; 
med dem är Byleipts 
broder i följe. 

52. 
Surt far från söder 
med svedjande låga, 
stridsgudars sol 
av svärdet skiner. 
Stenberg störta, 
det stupar jättekvinnor; 
trampa dödingar Hels väg, 
och himmelen rämnar. 

53. 
Ett andra lidande 
för Lin då kommer, 
när Oden går 
mot ulven att strida, 
och Beles bjärte 
bane mot Surt; 
falla då skall 
Friggs älskade. 

54. 
Garm nu skäller gräsligt 
framför Gnipahålan; 
fjättern skall brista, 
och fri blir ulven. 

55. 
Då kommer Segerfaderns 
son, den väldige, 
Vidar, att strida 
mot valplatsens odjur. 
På jättesonen 
till hjärtat svärdet 
med handen han stöter. 
Hämnad är då fadern. 

56. 
Då kommer Lodyns 
lysande ättling; 
Odens son 
går mot ormen att kämpa 
I vrede denne dräper 
värjaren av Midgård. 
Från sitt hem all draga 
döda hädan. 
Nio fjät döende 
går Fjorgyns son 
fram från ormen, 
som ofrejd ej fruktar. 

57. 
Solen börjar svartna, 
jord sänkes i havet, 
från fästet falla 
flammande stjärnor; 
upp ångar imma, 
och elden lågar, 
hettan leker högt 
mot himlen själv. 

58. 
Garm skäller gräsligt 
framför Gnipahålan; 
fjättern skall brista, 
och fri blir ulven. 

59. 
Upp ser hon komma 
för andra gången 
jorden ur havet, 
igen grönskande; 
forsar falla, 
örn flyger däröver, 
den som på fjället 
fiskar griper. 

60. 
Asarne mötas 
på Idavallen 
och om jordens gördel, 
jätteormen, tala, 
föra sig till minnes 
märkliga öden 
och Fimbultyrs 
forntida runor. 

61. 
Där skola åter 
de underbara 
guldbrädspelsbrickorna 
i gräset hittas, 
som i tidens morgon 
dem tillhört hade. 

62. 
Osådda skola 
åkrar växa, 
allt ont sig bättra; 
Balder skall komma. 
I Ropts segersalar 
sitta Balder och Höder, 
valplatsens gudar. 
Veten I än mer och vad? 

63. 
Då kan Höner lyckans 
lotter kasta 
och de båda brödernas 
barn bebo 
det vida Vindhem. 
Veten I än mer och vad? 

64. 
En sal ser fagrare 
än solen stånda, 
täckt med guld, 
på Gimle. 
Där skola hövdingtrogna 
härskararor bo 
och i allan tid 
äga hugnad. 

65. 
Där kommer den mäktige 
till maktdomen, 
den starke, ovanifrån, 
han som styr över allt. 

66. 
Då kommer dunklets 
drake flygande, 
en blank orm, nedifrån, 
från Nidafjällen. 
I fjädrarne bär, 
och flyger över slätten, 
Nidhogg lik. 
Nu skall hon sjunka.