Sången om Favner

Sigurd och Regin begåvo sig upp på Gnitaheden och funno där spåret efter Favner, när han skred till vatten.Där gjorde Sigurd en stor grop på vägen, och Sigurd gick ned däri. Men när Favner skred från guldet, blåste han ut etter, och det föll ned ovanför huvudet på Sigurd. Men när Favner skred över gropen, stack Sigurd med svärdet till hjärtat på honom. Favner skakade på sig och slog med huvud och stjärt. Sigurd sprang upp ur gropen, och de sågo varandra.

Om Favners död

Favner sade: 
1.
"Du sven, du sven, 
som son åt vem är, sven, du född, 
som vilka människors barn är du boren, 
då på Favner du blodade 
det blixtrande svärdet; 
i mitt hjärta jagad är klingan."

Sigurd dolde sitt namn, ty det var folks tro i forntiden, att döende mans ord förmådde mycket, om han förbannade sin ovän med nämnande av namn.

Han sade: 
2.
"Härligt djur jag heter 
och har hankat mig fram 
som en man utan moder, 
fader jag har ej, 
som folk brukar, 
jag vandrar i världen ensam." 

Favner sade: 
3.
"Vet du, om fader du ej har, 
som folk brukar, 
av vad under blev du avlad?" 

Sigurd sade: 
4.
"Min ätt jag säger 
dig okänd vara 
och likaledes mig själv. 
Sigurd jag heter, 
Sigmund hette min fader, 
med svärd jag dig slagit har." 

Favner sade: 
5.
"Vem hetsade dig, 
vi har du hetsa dig låtit 
att fara efter mitt fall? 
Bjärtögde sven, 
bister fader hade du, 
fram att rusa hans barn icke rädas." 

Sigurd sade: 
6.
"Hågen mig hetsade, 
händerna hjälpte 
och mitt vassa vapen. 
Ej mången är modig 
vid mogen ålder, 
som blödig i barndomen varit." 

Favner sade: 
7.
"Vet du, om växa 
vid vänners bröst du fått, 
man såge dig käckt kämpa. 
Nu är du fjättrad 
och fången i krig, 
en bunden man alltid bävar." 

Sigurd sade: 
8.
"Du förebrår mig, Favner, 
att för fjärran jag är 
ifrån faders arvedel faren. 
Icke är jag fjättrad, 
om ock fången i krig, 
du fann, att jag lös var och ledig." 

Favner sade: 
9.
"Hatets ord 
du hör i allt, 
men ett jag säger dig sant: 
guldet, som klingar, 
och glänsande skatten, 
ringarne, bliva din bane." 

Sigurd sade: 
10.
"Sin rikedom envar 
råda vill 
ända till sin yttersta dag, 
ty varje människa 
måste en gång 
fara hädan till Hel." 

Favner sade: 
11.
"Nornors dom 
vid näsen du får 
och ovis dåres öde. 
I vattnet du drunknar, 
om i vind du ror, 
för dödsdömd är allt fördärv." 

Sigurd sade: 
12.
"Säg mig, Favner, 
då du frejdad är för kunskap 
och att veta mycket väl! 
Vilka äro de nornor, 
som i nöd hjälpa 
och förlossa från livsfrukt mödrar?" 

Favner sade: 
13.
"Av skilda ätter vara 
skönjer jag nornor, 
de äro ej av samma släkt: 
somliga äro av asar, 
somliga av alfer, 
somliga Dvalins döttrar." 

Sigurd sade: 
14.
"Säg du mig, Favner, 
då du frejdad är för kunskap 
och att veta mycket väl, 
vad den holme heter, 
där huggsaft asarne 
och Surt samman blanda." 

Favner sade: 
15.
"Oskopner han heter, 
och alla gudar där 
med spjut och stång skola stinga. 
Bifrost brister, 
då på bron de komma, 
och i floden fålarne simma. 

16.
Skräckhjälm jag bar 
att skrämma människor, 
så länge jag på smyckena låg. 
Allra starkast vara 
av alla jag trodde mig, 
hur många män jag än fann." 

Sigurd sade: 
17.
"Skräckhjälm skänker 
ej skydd åt någon, 
där vreda vapen skifta. 
Då han märker, 
när bland modiga han kommer, 
att ingen är djärv framför alla. 

Sigurd sade: 
19.
"Glänsande orm, 
gräsligt du fräste 
och hug du visade hård. 
Hetare varder 
hatet hos folk, 
som den hjälmen på huvudet hava." 

Favner sade: 
20.
"Jag råder dig nu, Sigurd, 
men råd må du taga 
och rid hädan hem! 
Det glödröda gods 
och guldet det klingande, 
dig ringarna bliva till bane." 

Sigurd sade: 
21.
"Ditt råd har du rådit, 
men rida jag skall 
till det guld, som i ljungen är gömt; 
men ligg du, Favner, 
och lid din död, 
till dess att Hel dig har!" 

Favner sade: 
22.
"Regin mig förrådde, 
förråda dig han skall, 
han skall bliva oss båda till bane. 
Sitt liv tror jag Favner 
låta skall, 
din styrka nu större blev."

Regin hade gått bort, medan Sigurd dödade Favner, och kom tillbaka, när Sigurd strök blodet av svärdet.

Regin sade: 
23.
"Hell dig, Sigurd, 
seger du vunnit, 
Favner fällt du har. 
Bland alla de män, 
som mullen trampa, 
ej käckare kämpe är född." 

Sigurd sade: 
24.
"Ovisst är att veta, 
då alla komma samman, 
segergudars söner, 
vem den käckaste kämpen är; 
mången är rask, 
som ej rödfärgar svärdet 
med blod ur annans bröst." 

Regin sade: 
25.
"Glad är du, Sigurd, 
av segern du fröjdas, 
där du Gram på gräset torkar. 
Min broder har du 
banesår givit, 
något själv jag ock skyldig är." 

Sigurd sade: 
26.
"Du rådde därtill, 
att jag rida skulle 
hit över frostiga fjäll. 
Gods och liv ägde 
än glänsande ormen, 
om mig feghet du ej förevitat."

Då gick Regin till Favner och skar hjärtat ur honom med det svärd, som heter Ridil, och därefter drack han blod ur såret.

Regin sade: 
27.
"Sitt du nu, Sigurd, 
men att sova jag skall gå, 
och håll Favners hjärta 
vid flamman; 
det alltid slående 
jag äta vill 
efter drycken av blod, som jag drack." 

Sigurd sade: 
28.
"Fjärran du flydde, 
medan på Favner 
jag blodade mitt bitande svärd. 
Jag eggade min kraft 
mot ormens styrka, 
medan du låg i ljungen gömd." 

Regin sade: 
29.
"Länge i ljungen 
jätten du låtit, 
ligga gammal och grå, 
om ej svärdet du nyttjat, 
som jag smidde själv, 
ditt vassa, bitande vapen. 

Sigurd sade: 
30.
"Mod är bättre 
än makten i svärdet, 
där i vrede vapen skiftas, 
ty en duktig karl 
såg jag dristigt vinna 
segern med slött svärd. 

31. Bättre för den raske 
än den rädde det är 
att stå i stridens lek; 
bättre vara glad 
än gapa av häpnad 
för vad helst som för handen är."

Sigurd tog Favners hjärta och stekte det på en trädgren. När han tänkte, att det var färdigstekt och blodet fradgade ur hjärtat, tog han på det med sitt finger och provade, om det var fullstekt. Han brände sig och stack fingret i munnen på sig. Men när Favners hjärtblod kom på tungan på honom, då förstod han fåglalåt; han hörde, att mesar kvittrade i buskarne.

Mesen sade: 
32.
"Där sitter Sigurd, 
sölad med blod, 
och Favners hjärta 
vid flamman steker; 
rådig syntes mig 
ringklyvaren, 
om själv han åte 
skimrande hjärtat." 

Den andra mesen sade: 
33.
"Där ligger Regin, 
och ränker smider, 
med list vill svika, 
den som litar på honom, 
samkar i vrede 
vrånga ord, 
den brottstämplarn 
sin broder vill hämna." 

Den tredje mesen sade: 
34.
"Ett huvud kortare gråhårig 
gubbe han låte 
fara hädan till Hel! 
Allt guld han kan 
då ensam råda, 
den mängd, som under Favner fanns." 

Den fjärde mesen sade: 
35.
"Klok han mig tycktes, 
kunde han följa 
det råd, ni gåvo, systrar, 
som goda vänner, 
och tänkte på sin fördel 
och fägnade korpen; 
ulven är att vänta, 
då man öronen ser." 

Den femte mesen sade: 
36.
"Så klok är icke 
krigshjälten, 
som härens främste 
jag finna tänkte, 
om han brodern låter 
bort komma, 
då den andre han har 
avdagatagit." 

Den sjätte mesen sade: 
37.
"Mycket ovis han är, 
om han yttermera 
farlig fiende spår. 
Där Regin ligger, 
som honom ränker smidit; 
han kan sig ej mot falskhet fria." 

Den sjunde mesen sade: 
38.
"Ett huvud kortare låte han 
kalle jätten 
bli och fran guldringar gå! 
Då ensam skall han härska 
över allt det gods, 
som Favner en gång ägde." 

Sigurd sade: 
39.
"Ej råde så hårt öde, 
att Regin skall 
namn av min bane bära, 
ty båda bröderna 
i brådkastet skola 
fara hädan till Hel."

Sigurd högg huvudet av Regin, och sedan åt han Favners hjärta och drack blodet av både Regin och Favner. Då hörde han, hur mesarne sade:

40.
"Bind ihop röda 
ringarne, Sigurd, 
konungsligt är ej 
att kvida mycket. 
En flicka jag vet 
fagrast av alla, 
med gyllene smycken; 
om det ginge henne vinna! 

41.
Till Gjuke gå 
gröna vägar, 
framåt visar ödet 
för frejdade krigaren; 
den dråplige drotten 
en dotter fostrat, 
henne skall du, Sigurd, 
hava till äkta. 

42.
En sal är på höga 
Hindarfjället, 
av eld omsvept 
allt utomkring; 
den hava vise 
väsen uppbyggt 
av lysande guld, 
som glänser och skimrar. 

43.
Jag vet, att på fjället 
en fejdjungfru sover, 
lindens härjare 
leker däröver. 
Ygg med törne 
ungmön stuckit, 
då andra hon fällde, 
än han erhålla ville. 

44.
Se kan du, hjälte, 
hjälmklädda mön, 
som från valplats 
på Vingskorner red. 
Det är ödets skickelse, 
sköldungaättling, 
att Sigrdriv ej 
ur sömnen kan väckas."

Sigurd red efter Favners spår till hans bo och fann det öppet och dörrar och dörrposter av järn; av järn voro ock alla timmerstockar i huset, och det var nedgrävt i jorden. Där fann Sigurd övermåttan mycket guld och fyllde där tvänne kistor; där tog han skräckhjälmen och guldbrynjan och svärdet Rotte och många dyrbarheter och klövjade dem på Grane, men hästen ville icke gå från stället, förrän Sigurd steg på ryggen på honom.