1. Rikedom och liv
rånade
från människor
den bistre busen;
över
den väg,
som
vaktades av honom,
kunde ingen levande lända.
2. Allra oftast
ensam
åt han;
aldrig bjöd han man till mat,
förrän
det kom
en
kraftlös gäst
vandrande, av vägen trött.
3. Att han tarvade dryck,
den
trötte sade,
och att mindre mätt han vore.
Med
bävande hjärta
till
den boning han litade,
som förr varit full av ont.
4. Mat gav han och dryck
åt
den, som dödstrött var,
allt med uppriktigt sinne.
På
Guds bud han aktade,
med
gott honom fägnade,
ty eländig ansågs han vara.
5. Den andre stod upp
och
ont han tänkte,
ej tog han emot med tack.
Synden
svällde.
I
sömnen han mördade
den kloke, som förr kunnat
sig akta.
6. Då han huggen vaknade,
bad
han himlarnas Gud,
att hjälp han måtte honom
giva,
men
på sig den andre
fick
synden taga,
då en saklös han svikit hade.
7. Heliga änglar
ur
himlen kommo ned
och förenade hans ande med
sig;
i
ett rent liv
han
leva skall
evigt med allsäktig Gud.
8. För rikedom och hälsa
råder
ingen man,
om det än går honom gott.
Mången
angripes
av
vad minst han anar;
för sin frid råder ingen
ensam.
9. Icke tänkte
Unnar och Sävalde,
att lyckan dem lämna skulle.
Nakna
de blevo
och
nödställda,
skrämdes som vargar till
skogs.
10. Lustans makt
varit
mången till sorg,
ofta kommer kval från
kvinnor.
Till
men de bli,
fast
mäktige Gud
dem skapade till köttets
kyskhet.
11. Svavad och Skarthedin
i
sämja levde;
ej den ene kunde vara utan
den andre,
förrn
besinning de miste
för
samma kvinna;
till last hon levde för dem.
12. Om intet de sig brydde
för den bländvita
mön,
ej om gyckel, ej ljusa dagar;
intet
annat
önska
de kunde
än den strålande sköna
gestalt.
13. Dystra blevo dem
de
dunkla nätterna;
ingen ljuvlig sömn de sovo,
och
av denna harm
hätskhet
föddes
mellan de verkliga vänner.
14. Oerhörda dåd
oftast
bliva
i vrede vedergällda.
I
holmgång de stredo
om
det hulda viv
och fingo båda sin bane.
15. Övermod hysa
skall
ingen människa;
det har jag sannerligen sett;
ty
de flesta av dem,
som
förfalla till högfärd
bort ifrån Gud gå.
16. De rådde över mycket
Radny
och Vebode
och visste sig gott blott
verka.
Nu
de sitta
och
såren vända
ömsom eldarna till.
17. På sig de trodde
och
tyckte sig vara
ensamma över allt folk,
men
allsmäktig Gud
annorlunda
lämpade livet för dem.
18. De mättade sin lusta
på
många sätt
och hade sin glädje i guld.
Nu vedergälls dem,
då
vandra de skola
emellan eld och
is.
19. På dina ovänner
må
aldrig du lita,
fast vackra ord de välja.
Gott
må du lova dem,
ty
gott är att varning
av annans olycka taga.
20. Så det gick honom,
Sorle
den godsinte,
då i Vigulvs våld han sig
gav.
Säkert
han honom trodde
men
för svek blev ett offer
av sin broders baneman.
21. Han gav dem lejd
av
ett gott hjärta
och de lovade att lämna honom
guld;
försonade
de sade sig,
när
tillsammans de drucko,
men falskhet kom dock fram.
22. Men efteråt
på
andra dagen,
då de hade in i Rygjardal
ridit,
med
svärd de stympade
den,
som saklös var,
och
läto hans liv fara.
23. Hans lik de drogo
till
lönlig plats
och bragte det ned i en
brunn;
förhemliga
det ville de,
men
Herren Gud
helig i himlen det såg.
24. Hans ande bjöd
allsmäktig
Gud
gå i sin glädje in,
men
sent skola
de
sakskyldige
från kvalen kallade bli.
25. Bed Herrans ords
hägnande
diser
dig bevågna vara.
I
veckan efter
enligt
din viljas
önskan skall allting gå.
26. De vredens verk,
som
du vrångt förövat,
försona ej åter med ont!
Med
godhet skall du trösta
den,
du gråta låtit,
det skänker själen heder.
27. Gud skall man åkalla
om
goda ting,
den mäktige, som människorna
skapat.
Mycket
för den man
menligt
bliver,
som är sen att söka sin
fader.
28. Dig bedja höves
med
brinnande iver
om det, som tyckes dig
tarvas,
ty
allting blir den utan,
som
ingenting beder;
få tänka på den tigandes
behov.
29. Sent jag kom,
fast
kallad tidigt,
till domhavandens dörrar.
Dit
jag mig tänker,
ty
det lovades mig;
välfägnad
den får, som den fordrar.
30. Synderna vålla,
att
med sorg vi fara
ur denna våndans värld.
Ingen
ängslas,
som
ej ont gör;
det är gott utan vank att
vara.
31. Ulvar lika
tyckas
alla de,
som ombytlig hug hava.
Så
vedergälles dem,
att
de vandra skola
till straff på glödande
gator.
32. Vänliga råd,
med
vett förbundna,
sju tillhopa jag låter dig
lära.
Minns
dem noga,
och
missakta dem aldrig;
nyttiga äro alla att njuta.
33. Därom är att säga,
hur
säll jag var
i välbehagliga världen,
och
å andra sidan
hur
ytterst motvilligt
de dödlige gå emot döden.
34. Lystnad och dårskap
förleder
människor,
som fika efter gods och guld.
De
blanka slantar
till
sorg bliva lång;
förmögenhet gjort mången till
dåre.
35. Glad åt mycket
jag
människor syntes,
ty få saker visste jag på
förhand.
Världen,
där vi dväljas,
danade
Herren
full av fröjd och lust.
36. Lutande jag satt
och
länge var jag nedböjd;
mycket lysten jag var då att
leva.
Men
han mätte min tid,
som
mäktig var;
för den, som dö skall, är
vägen visad.
37. Dödsgudinnan Hels rep
hårt
drogos åt
och snärjde mina sidor.
Slita
dem jag ville,
men
sega de voro;
lättsamt är att lös få gå.
38. Ensam jag kände,
hur
på alla håll
smärtor i mig svällde.
Hels
möar bjödo
mig
hem varje afton,
i det jag huttrade och
hackade tänder.
39. Solen jag såg,
den
samma dagstjärnan,
luta till nedgång i
larmvärlden,
men
på annat håll hörde jag
Hels
grind tungt
på sina gångjärn gnissla.
40. Solen jag såg sjunka
med
sken, som av blod;
ur världen då stupade min
väg.
Mäktig
hon mig syntes
på
många sätt,
emot vad jag förr henne
funnit.
41. Solen jag såg,
och
det syntes mig
som om Herrens härlighet jag
såge
och
för henne sista gången
mitt
huvud jag böjde,
som jag gjorde det här uppå
jorden.
42. Solen jag såg
och
så hon strålade,
att min sans jag tyckte
försvinna,
men
Gylvs strömmar
stormade
på annat håll,
blandade mycket med blod.
43. Solen jag såg,
och
vid synen jag skälvde,
av farhåga full och bedrövad,
ty
mitt hjärta var
allt
igenom
söndergånget i slamsor.
44. Solen jag såg,
sällan
mer bedrövad;
ur världen då stupade min
väg.
Min
tunga var
som
trä räknade
och utanpå kroppen allt
kallnat.
45. Solen jag såg,
sedan
ej mera
efter denna dystra dag,
ty
fjällvattnen slöto sig
samma
för mig
och jag gick bort, kallad
från kvalen.
46. Hoppets stjärna flög
-
och då född jag blev -
bort ifrån mitt bröst;
högt hon flög.
fäste
saknade,
att till vila hon komma
kunde.
47. Längre än alla
var
den enda natt,
då stel jag låg på strå.
Då
i sanning man ser,
vad
som sagts av Gud,
att människan är mullens son.
48. Det höre och akte
barmhärtig
Gud,
som himmel och jord haver
gjort,
hur
mol allena
många
vandra,
fast till släktingar sig
sälla de skulle.
49. Sina gärningars frukt
får
envar njuta;
säll den, som glad gör gott,
då
av mitt överflöd
mig
ämnad var
en säng i sanden bäddad.
50. Köttets lusta
lockar
ofta människor,
mången för mycken den har,
ty
varmbadens vatten
var
mig ledast
framför alla övriga ting.
51. På nornors stol
jag
nio dagar satt,
därifrån lyftes jag högt på
häst,
då
Hels sol
hiskligt
sken
ur mulna himmelens
moln.
52. Utanför och
innanför
alla
sju segervärldar
förföll det mig, att jag for.
I
höjden och djupet
jag
hitta sökte,
var leden var lättast
framkomlig.
53. Att säga nu är,
vad
jag såg allra först,
när i kvalens värld jag var
kommen.
Svedda
fåglar,
framlidna
själar,
flögo så många som mygg.
54. Från väster jag såg
Vans
drakar flyga
och en eldvåg efter sig
lämna.
Vingarna
de skakade,
så
att vida mig tycktes
himmel och hälleberg
rämna.
55. Solens hjort
från
söder såg jag fara,
honom tyglade tvenne
tillsamman.
Hans
fötter stodo
på
flata marken,
men hornen snuddade vid
himlen.
56. Från norr såg jag rida
Nides
söner,
jag såg dem sju tillsamman.
Ur
fulla horn
härligt
mjöd de drucko
från Baugregins brunn.
57. Vinden tystnade,
vattnen
stannade,
då hörde jag ett gräsligt
gny.
Åt
sina män
malde
trolösa kvinnor
mull, till mat ämnad.
58. Blodiga kvarnstenar
dess
kvinnor mörka
med bedrövat sinne drogo.
Deras
blodiga hjärtan
utanför
bröstet hängde,
tröttade av tunga kval.
59. Mången man,
som
jag mötte där,
gick stympad på glödande
gata.
Deras
anleten
alla
mig tycktes
sudlade av brudars blod.
60. Många män jag såg
ned
i mullen gångna,
som nattvard ej njuta fingo.
Hedna
stjärnor stodo
över
huvudet på dem,
ristade med fördärvets runor.
61. Män jag såg
som
mycken avund
över nästans
förhållanden nära.
Blodiga
runor
på
bröstet på dem voro
märkta för dem till men.
62. Män jag såg där
många
oglada,
vilse de voro om vägen.
Det
får den till lön,
som
förföra sig låter,
av denna världs olyckor
drabbad.
63. Män jag såg,
som
med många svek
efter andras egendom traktat.
I
flockar de foro
till
Fregjarns borg
och hade bördor av bly.
64. Män jag såg,
som
många hade
på liv och rikedom rånat.
Bröstet
på dessa
bets
igenom
av ormar, som svällde av
etter.
65. Män jag såg,
som
mycket ogärna
helgdagar hålla ville.
Deras
händer voro
på
heta stenar
naglade fast med nödtvång.
66. Män jag såg,
som
av mycken stolthet
förhävde sig högre än vån
var.
Eldslågor
på
ett underligt sätt
kring deras kläder slogo.
67. Män jag såg,
som
mången gång
hade ord på andra ljugit.
Hels
korpar
ur
huvudet på dem
hårdligen ögonen höggo.
68. All den skräck
får
du icke veta,
som de till dödsriket gångna
drabbar.
Söta
synder
till
svår bot varda;
ve kommer alltid efter
vällust.
69. Män jag såg,
som
mycket gods,
som gåva efter Guds lag
givit.
Härliga
ljus
över
huvudet på dem
bjärt lysande brunno.
70. Män jag såg,
som
med mycken iver
främjat fattigas väl.
Heliga
böcker
och
himlaskrift läste
änglar över deras huvud.
70. Män jag såg,
som
mycket illa
farit hade genom fasta.
Guds
änglar sig bugade
för
alla dessa;
det är den högsta hugnad.
72. Män jag såg,
som
sörjt för sin moder
och givit henne mat i mun.
Deras
vilorum voro
vackert
pyntade,
ställda på himmelens strålar.
73. De heliga möar
hade
rentvagit
själen från syndens smitta,
av
sådana män,
som
mången dag
sig själva plågat och pinat.
74. Höga vagnar såg jag
längs
himlarne fara;
gång de äga till Gud.
Dem
styra de män,
som
mördade äro
för alls ingen orsak.
75. Allsmäktig fader,
lika
mäktige son,
och du himmelens helige ande!
Dig
beder jag oss skilja,
du
som själv oss skapat,
från allt, som ont är.
76. Bjugvor och Listvor
sitta
i Herders dörrar
uppå orgelstolen.
Järnens
blod
göts
ur deras näsa
och fiendskap väcker bland
folk.
77. Odens viv,
vällustlysten,
på jordens fartyg färdas.
Hennes
segel
sent
bärgas,
som på trängtans tackling
sitta.
78. O son, din fader
har
framställt tydningen
jämte Solkatlas söner,
av
det horn av hjort,
som
ur högen bar
den vise Vigdvalin.
79. Här äro runor
som
ristat hava
Njords nio döttrar.
Radveig
är den äldsta,
den
yngsta Kreppvor,
tillsammans med systrar sju.
80. Allt slags ont
de
övat hava
Svavr och Svavrlogi.
De
blodvite gjorde
och
banesår sögo
av evig ondskefull vana.
81. Detta kväde,
som
dig kungjort jag har
skall du för levande läsa.
Solens
sång
som
synas skall
långtifrån lögnaktig vara.
82. Må vi här skiljas
och
mötas åter
på folkens fröjdedag!
Du,
Herre, giv
de
hädangångne ro
och dem hjälp, som på jorden
leva!
83. Dyrbar visdom
i
drömmen dig sades
och sanning då du såg.
Ingen
människa
så
mångkunnig skaptes,
att förr hon hört Solsångens
saga.