Sången om Hamder

1. Sorgliga sysslor
sattes i gång
en glädjelös morgon
på gården framför dörren.
Tidigt på morgonen
många bekymmer
över världens ve
väcka sorgen.

2. Ej har det skett nu,
ej heller i går,
lång tid har
lidit sedan dess,
få ting äro så forna,
att det ej framom är i ålder,
då Gudrun manade,
Gjukes dotter,
sina unga söner
att Svanhild hämna.

3. »Eder syster
Svanhild hette,
som Jormunrek
givit att trampas
på stora vägen
av vita och svarta,
gråa, gångvana
gotiska hästar.

4. Tillbaka I ären trängda
fast båda konungar;
av alla ättens grenar
I ensamma leven.

5. Ensam jag blivit
som asp i skogsbacken,
fränder från mig fallit,
som från furan kvistar,
förlamad är livsfröjd
som lövet på trädet,
då kvistsvedande sol
kommer en het dag.»

6. Då sade Hamder
i hågen djärv:
»Högt du ej lovade
Hognes gärning,
när Sigurd de väckte
ur sömnen upp.
Du satt på bädden,
men banemännen skrattade.

7. Dina blåvita täcken
i blod av din man
färgades röda,
flöto i mordvätska.
Då dog Sigurd;
hos den döde du satt,
glömsk av all glädje;
så Gunnar dig velat.

8. Mot Atle du ämnade strida
genom att Erp mörda
och Eitils liv taga;
det ännu värre dig själv var.
Så mot annan var och en
till dess ofärd sig må värja
med sårbitande svärd,
att han sig därvid ej skadar.»

9. Det sade då Sorle,
snabbtänkt han var:
»Mot vår moder jag vill ej
motstridig vara.
Ett ord tyckes än osagt
av eder båda vara.
Varom beder du nu, Gudrun,
som till din gråt du ej får?

10. Begråt dina bröder
och barnen kära,
dina nära fränder
förda i striden!
Oss båda ock, Gudrun,
begråta skall du,
som här dödsvigda rida;
dö vi skola fjärran.»

11. Det talade den stolta,
stod ovan dem hon skyddat,
smalfingrad hon sade
till sonen detta.
- - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - -
ty fara då finnes
att i fred icke mäkta
två män ensamma
tio hundra goter,
binda och besegra
i borgen den höga.»

12. I rasande vrede
de redo ut från gården
och sågo på gatan
sin sluge halvbror:
»Vad bistånd vill oss
brunhåringen giva?»

13. Halvbrodern svarade
och sade sig skola
hjälpa sina fränder
som en fot den andre.
»Vad kan ena foten
den andre hjälp giva
eller handen, som hänga
vid hullet, åt den andra?

14. Ännu en gång
Erp då talade,
härlig han lekte
på hästens rygg:
»Vanskligt är att visa
vägen åt en feg.»
Oförskräckt man säger
en oäkting vara.

15. De drogo ur skidan
skidejärnet,
svärdets eggar,
till sötma för Hel.
Sin makt med en tredjedel
minskade de,
läto unge mannen
till marken segna.

16. Över fuktiga fjäll
färdades de unge
på hunniska hästar
att hämna mordet.
De skakade sina kappor,
sina klingor omgjordade,
de ädelborna satte
silkeskläder på.

17. Framåt förde vägen,
de funno olycksstigar,
och systerns son
hängd sårad på trädstammen,
vindkalla vargträdet
väster om byn;
tranans kost där krälade.
kusligt var att bida.

18. Glam var i hallen
de voro glada av ölet,
och hörde icke
hästarne komma,
förrän modige kämpen
tjöt uti hornet.

19. För Jormunrek
de gingo att säga,
att varsnade voro
väpnade med hjälmar.
»Styren om råd,
ty stormän hava kommit,
för mäktiga män
ni mön låtit trampa.»

20. Storskrattade då Jormunrek,
mustaschen drog med handen,
önskade till sin ofärd,
uppeggade sig vid vinet.
Sitt bruna hår han skakade,
på blanka skölden såg,
lät guldbägaren
gunga i handen.

21. »Säll jag mig syntes,
om se jag kunde
Hamder och Sorle
här i salen;
med bågsträngar båda
jag binda skulle,
Gjukes goda barn
på galgen fästa.»

22. Strid blev i huset,
ned störtade bägare
i blodet, där männen lågo,
ur bröstet på goter kommet.

23. Då sade Hamder,
i hågen djärv:
»Du önskade, Jormunrek,
att oss få se komma,
bröder med samma moder,
i borgen din.
Du ser dina fötter,
du ser dina händer
slungade, Jormunrek,
i svedande eld.»

24. Då röt den gamle
från gudarne stammande
fursten i brynja,
som björnen ryter:
»Kasten sten på männen,
då de stå emot spjuten,
då järn icke biter
på Jonakrs söner!»

25. Det sade då Hamder
i hågen djärv:
»Ej bra var det broder,
att den bälgen du löste;
fördärvliga råd
rikligt ur den komma.»

Sorle sade:
26. »Mod hade du, Hamder,
blott hovsamhet du hade;
på en människa felas mycket,
då manvett fattas.»

Hamder sade:
27. Av vore nu ock huvudet,
om Erp levde,
vår vapendjärve broder,
som på vägen vi dräpte,
den modige mannen
- därtill manade diser -
han som skyddade sig i striden;
vi skickade oss då till kamp.»

Sorle sade:
28. »Ej oss anstår
ulvars vana
att sak med varandra söka,
likt nornors gråa,
glupska hundar,
som i ödemarken avlas.

29. Väl hava vi stridit
vi stå över goter,
som av eggarne ödda blivit,
liksom örnar på kvist.
Gott namn ha vi vunnit,
dö vi nu eller i morgon;
till kvällen ej lever
den som kallats av
nornor.»

30. Där foll Sorle
vid salens gavel,
och Hamder stupade
vid husets bakvägg.

Detta kallas gamla Hamdismal.